Två månader senare skulle saken upp i domstol. De veckorna blev ett utdraget helvete av anklagelser, övertalningsförsök och förtäckta hot. Barnen slöt först upp bakom sin far. De förstod inte varför deras mamma plötsligt ville ”slå sönder familjen”. Anna försökte inte längre förklara sig för alla. Hon bet ihop och stod kvar.
På rättegångsdagen tog hon på sig en mörk, välstruken dräkt och målade läpparna för första gången på många år. Rättssalen var kvav. Det luktade papper, damm och den där sura nervositeten som människor utsöndrar när för mycket står på spel. Erik satt bredvid sin advokat och gjorde en tydlig poäng av att inte ens vrida huvudet åt hennes håll.
— Käranden kan redogöra för sin ståndpunkt, sade domaren.
Anna reste sig. Munnen kändes torr, som om orden fastnat någonstans bakom tungan, men hon tvingade fram rösten.
— Ers nåd, sade hon långsamt. I trettio år levde jag i ett äktenskap där jag inte behandlades som en människa, utan som någons ägodel. Jag arbetade, men fick inte själv bestämma över mina pengar. Bostaden köptes med medel från försäljningen av mina föräldrars lägenhet, men skrevs på min man. Jag begär inte hämnd. Jag ber bara om rättvisa.
— Hon ljuger! Erik for upp innan advokaten hann hejda honom. — Jag försörjde henne! Hon hade det bättre än de flesta!
— Jag hade inte ens pengar till keso, sade Anna lågt. De sista åren åt jag ofta bröd med margarin, eftersom allt jag tjänade gick till hushållet och inget blev kvar till mig själv. Det där var inget liv. Det var bara att överleva.
Förhandlingen drog ut i tre timmar. Vittnen hördes, handlingar granskades, kvitton och gamla försäljningspapper lades fram. Man gick igenom varifrån pengarna till bostaden faktiskt hade kommit. Till slut reste sig domaren och lämnade salen för överläggning.
När beslutet meddelades var det till Annas fördel. Hon fick rätt till en etta och dessutom en ekonomisk ersättning. Det var ingen förmögenhet. Inte ens i närheten. Men det räckte för att hon skulle kunna börja om utan att be någon om lov.
Erik gick ut ur rättssalen med stela steg och utan att se sig om. Maria stod kvar ett ögonblick och fäste blicken i sin före detta svärdotter, hård och mörk av hat.
— Du blir ensam, väste hon. Vem skulle behöva dig nu?
Kanske hade hon rätt. Kanske väntade ensamheten. Men för första gången på tre decennier skrämde den inte Anna. Det enda hon verkligen fruktade var att återigen förvandlas till en skugga i någon annans tillvaro.
Den nya lägenheten var liten men ljus. Ett rum, ett kök och ett badrum. Efter den gamla trerummaren kändes den nästan som ett dockhus. Ändå stod hon länge i hallen första kvällen och såg sig omkring med en värme i bröstet. Här var varje vägg, varje fönster, varje kvadratmeter hennes.
Hon köpte enkla möbler, satte upp fotografier på barnen och ställde en pelargon i fönsterkarmen. På kvällarna bryggde hon te, sjönk ner i fåtöljen och läste böcker — en lyx hon under många år knappt tillåtits ha. Ingen krävde middag på ett exakt klockslag. Ingen skruvade upp tv:n tills väggarna darrade. Ingen suckade över att hon ”kastade bort” pengar på något så onödigt som läsning.
Med tiden mjuknade också barnen. Johan kom förbi på helgerna och hjälpte henne att måla om och sätta upp hyllor. Sofia tog med sig barnbarnen, som genast fyllde den lilla lägenheten med skratt och leksaker. Sakta började de förstå att deras mamma inte hade förstört en familj. Hon hade räddat sig själv.
En kväll ringde Karin.
— Nå, Anna? frågade hon försiktigt. Ångrar du dig?
Anna stod vid fönstret och såg ner på gården där några barn jagade varandra mellan bänkarna. Någonstans, i ett liv som redan kändes avlägset, satt Erik kanske framför tv:n med sin middag, medan Maria beklagade sig för nästa kvinna som fick sköta allt åt dem.
— Vet du, Karin, sade Anna efter en stund. Jag trodde att jag skulle ångra mig. Men det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare. Så många år som bara försvann.
Hon lade ifrån sig telefonen och återvände till boken som väntade på bordet. Bredvid den stod en kopp kaffe och rykte svagt. Hon hade aldrig slutat köpa riktigt gott kaffe, trots att det kostade mer. Vissa saker var viktigare än pengar. Rätten att få vara sig själv, till exempel.