Jag rullade in bilen vid det sneda staketet som omgav sommarstället i koloniföreningen. Grinden stod vidöppen. Borta vid den murade grillen stod Lars och vände på spetten.
— Ni tog god tid på er, stockholmare, sade han utan att ens kasta en blick över axeln.
Min man Erik klev ur först. Han sträckte på sig så att nacken knakade och gick fram för att hälsa på sin bror. Själv öppnade jag bagageluckan. Där låg fyra proppfulla kassar från Ica Maxi: fläskkarré för femtionio kronor kilot, färska grönsaker, grillkol och tre lådor med mina egna ostar — camembert, gouda och stracciatella. Jag tillverkade dem själv. Det var mitt lilla företag, blygsamt men stadigt.
— Erik, brorsan, hjälp till med kassarna, slängde Lars ur sig.
Erik gjorde som han blev tillsagd och tog en påse. Naturligtvis den lättaste, den med bröd och örter. Utan att säga något greppade jag två av de tyngsta, de med kött och ost. Plasthandtagen skar genast in i fingrarna tills knogarna vitnade.
Först då vände sig Lars om. Han bar ett förkläde fläckigt av fett, samma som jag hade gett Maria i mors dag-present året innan.
— Anna, lägg bilnycklarna på bordet, sade han och pekade med grilltången mot verandan. — Jag ska flytta min bil sen och kan ta din också, så den inte står i vägen. Du har ju parkerat mitt i alltihop.
Jag såg ner på nyckelknippan i handen. Lars tyckte alltid om att köra min bil. Hans egen gamla utländska skrotbil hade behövt lämnas in på verkstad för länge sedan, medan min fortfarande var ny. Jag gick förbi grillen och lade nycklarna på det grova träbordet vid husets ingång.
Från uteköket kom min svärmor Maria ut. Hon torkade händerna på en handduk.
— Men äntligen! utbrast hon och slog ihop händerna. — Anna lilla, du tog väl med din ost? Karin har frågat efter den hur många gånger som helst.
— Ja, Maria, den är med, svarade jag och ställde kassarna på bänken.
— Är det inte mer än så här? Lars böjde sig ner och kikade i påsen. — Det där räcker ju inte till tjugo personer. Släkten är på väg. Olof kommer från Uppsala, Karin och hennes man också, och syskonbarnen. Det blir fest!
— Det är tre kilo, sade jag lugnt. — Det räcker.
— Snålt, tyckte Lars och flinade. — Du gör den ju själv. En hel låda hade du väl kunnat ta med. Vi är faktiskt familj.
Han sade det så lätt, nästan skämtsamt. Jag tog upp burken med det marinerade köttet, men Lars ryckte den ur händerna på mig.
— Jaha, marinaden verkar helt okej, konstaterade han efter att ha luktat. — Du börjar lära dig. Gå in till mamma i köket och hjälp henne med grönsakerna. Erik och jag tar hand om karlgörat så länge.
Karlgörat bestod tydligen av att dricka öl ur plastmuggar och stirra på glöden.
Jag gick in i uteköket. Där luktade det stekt lök och gammal vaxduk. På bordet låg ett berg av otvättade tomater och gurkor.
— Anna, ta en kniv och skär i stora bitar, befallde Maria. — Kom igen nu, gästerna är här om en timme. Potatisen ska också skalas. Hinken står där borta.
Hon nickade mot plastbaljan vid handfatet. Tio liter jordig potatis.
— Maria, vi hade ju sagt att alla skulle ta med sig något litet, sade jag och plockade upp en kniv.
Min svärmor suckade så djupt att man kunde tro att jag bett henne lasta av ett helt godståg.
— Anna. Det är vi som är värdar. Det är min stuga. Lars står vid grillen. Du har bara handlat lite mat och skär upp några grönsaker. Är det verkligen så svårt att göra för familjen?
Jag vände blicken mot fönstret. Lars stod kvar vid grillen. Han tillagade köttet som jag hade köpt och lagt i marinad. På kolet som jag hade burit dit. Vid ett sommarhus vars nya tak jag hade betalat.
Sedan vred jag bort ansiktet från fönstret och började skära tomater.
Del 2. Gästerna samlas
Vid tvåtiden började bilarna dyka upp en efter en. Gamla Volvobilar, begagnade koreanska sedaner. Grinden slog igen och öppnades igen utan uppehåll.
Till slut var de tjugotvå personer. Fastrar, morbröder, sysslingar och syskonbarn. Eriks släkt brukade samlas på det här sättet varje sommar. De kallade det en familjetradition. Traditionen gick ut på att de kom, slog sig ner vid långbordet, åt, drack och pratade om hur dyrt allting hade blivit.
Jag stod vid diskhon och sköljde kryddgrönt. Vattnet från den enkla kranen rann i en tunn stråle, så iskallt att det värkte ända in i benen.
— Anna! Var finns de rena handdukarna? ropade Karin från verandan.
— I översta lådan i byrån! ropade jag tillbaka.