— Kan du inte hämta dem då! Jag är blöt om händerna!
Jag drog handflatorna mot jeansen, trots att de fortfarande var fuktiga, gick in i huset, öppnade byrån och tog fram handdukarna. Sedan bar jag ut dem till verandan.
Männen hade redan slagit sig ner vid bordet. Lars stod och fyllde små glas med brännvin. Erik satt intill honom och skrattade åt något som tydligen nyss hade sagts.
— Jag sa till honom att den där skrothögen borde skickas direkt till bilskroten! deklarerade Lars högt och viftade med ett grillspett som om det vore en pekpinne. — Alla vettiga killar går över till kinesiska bilar nu. Jag funderar själv på att sälja min och köpa något ordentligt.
Farbror Olof, en mager liten man i rutig skjorta, fnös lågt.
— Lars, har du ens tjänat ihop till någon kinesisk bil? Din bildelsbutik stängde ju redan i våras.
Lars verkade inte det minsta besvärad.
— Tillfälliga svackor, farbror Olof. Så är det med affärer. Ena dagen tomt, nästa dag fullt. Erik vet hur det fungerar.
Han klappade min man på axeln. Erik nickade, men blicken gled undan.
Jag blev stående vid bordskanten. För en månad sedan hade Erik fört över tio tusen kronor till Lars via Swish. ”Till brorsan, så han kan komma igång igen”, hade han sagt. Det var pengar från mitt företagskonto, pengar som jag hade skickat till Erik för att han skulle betala avgifterna och elen för vår lägenhet.
Jag lade handdukarna framför Karin.
— Men lilla Anna, sa hon och fångade min handled. — Vad blek du är. Du jobbar väl för mycket igen? Vår egen lilla affärskvinna.
Ordet affärskvinna lät i hennes mun så nedlåtande att man kunde tro att jag stod och sålde solrosfrön utanför centralstationen.
— Jag jobbar, ja, Karin, svarade jag och drog försiktigt loss handen.
— Lars säger också att du nästan drunknar i pengar nuförtiden, inflikade Maria, som kom ut med ett enormt fat fullt av gurkor. — Men familjen ser du knappt. Du dyker upp en gång i månaden, slänger hit matvaror som om det vore allmosor och sitter sedan med näsan i telefonen. Det vore kanske trevligt om du någon gång var här med hjärtat också.
Jag stelnade till. Något inom mig blev isande kallt, men samtidigt märkligt stilla.
— Maria, jag slänger inte hit några matvaror. Jag köper dem. För mina egna pengar, sa jag med jämn röst.
Min svärmor knep ihop läpparna. Lars slog sitt glas mot bordsskivan.
— Anna, nu börjar du igen, sa han och grimaserade. — Varför ska du alltid dra in pengar i allt? Vi pratar om relationer, om värme, om familj. Du börjar genast prata kvitton. Du beter dig jämt som om våra traditioner inte betyder ett dugg för dig.
Jag såg på Erik. Min man var mycket upptagen med att studera mönstret på vaxduken.
— Nej, Lars. De betyder inte ett dugg, sa jag lågt.
Ändå blev det tystare runt bordet.
Lars lutade sig bakåt på sin plaststol. Han betraktade mig med ett uttryck jag inte riktigt kunde tolka. Det var sårad stolthet, men också en nästan barnsligt uppriktig övertygelse om att han hade rätt.
— Jag är storebror, sa han plötsligt, inte aggressivt utan nästan lugnt. — Pappa dog när Erik var tio. Det var meningen att jag skulle vara den som tog ansvar. Jag skulle hålla ihop alla. Samla familjen. Men mitt företag gick åt helvete. Och för dig började det gå bra. Nu kommer du hit och tittar på oss som om vi vore fattiga släktingar. Jag vill åtminstone här, i mammas hus, få känna mig som mannen i huset. Fattar du det eller inte?
Det han sa var sant. En enkel, skev och mänsklig sanning. Han behövde en plats där han fick vara viktigast. Och han hade byggt den platsen med mina pengar.
Jag hittade inget svar. För i grunden hade jag faktiskt köpt mig fri från dem. Det hade varit enklare att betala matleveranser i en app, skicka pengar till takreparationen och slippa höra klagandet. Slippa sitta med i deras ändlösa samtal om vem som hade sagt vad till vem för tio år sedan. Jag hade själv gett dem rätten att använda mina pengar.
Så jag teg och gick tillbaka in i köket. Där väntade en hink med oskalad potatis.
Del 3. Bekännelser vid diskhon
En timme senare hade jag skalat färdigt potatisen, satt den på den lilla gasspisen och börjat skära ost. Min ost. Camemberten var perfekt, med sin vita sammetsmjuka yta och den krämiga kärnan som nästan rann när kniven gick igenom.
Karin kom in i köket. Hon letade efter saltet.
— På hyllan, i den gula burken, sa jag och lade ostbitarna prydligt på en träbräda.
Hon tog ner burken, men blicken fastnade på osten.
— Du gör det fint, Anna. Och gott blir det också. Hon stod kvar och vägde från den ena foten till den andra. — Hör du… låt inte Lars komma undan med allt. Han har tappat alla gränser nu.
Jag lyfte huvudet. Karin brukade alltid tiga eller hålla med Maria.