— Vad menar du? frågade jag.
Karin kastade en snabb blick mot dörren. Ute på verandan slamrade någon med tallrikar, och skratten gick i vågor.
— Han var hos Maria häromdagen, sa hon lågt. Jag hade precis kommit förbi med några plantor. Då hörde jag att de grälade. Lars sa till sin mor att du kunde bekosta en ny bastu, eftersom du tydligen hade pengar över. Maria svarade att du aldrig skulle gå med på det. Då skrattade han bara. Han sa att du ändå inte hade något val, eftersom Erik kan få dig att göra vad som helst. Och huset, sa han, skulle ju snart bli hans i vilket fall. Om Eriks fru kan tjäna ihop till en egen lägenhet, då kan de väl gott betala för ett nytt tak här också.
Jag slutade skära. Kniven föll tungt mot skärbrädan med ett dovt ljud.
— Sa han verkligen så?
— Ord för ord. Karin drog efter andan. — De ser dig som en plånbok, Anna. Förlåt att jag lägger mig i, men när du stod där vid grillen med alla påsarna och Lars krävde nycklarna till din bil… då kom jag att tänka på det där samtalet.
Hon tog saltburken och gick ut igen.
Jag blev stående och stirrade på mina händer. Jord hade fastnat i de tunna linjerna på fingrarna efter all potatis jag hade skrubbat. Nagellacket på pekfingret hade flagnat i kanten. De senaste tre månaderna hade jag arbetat utan en enda ledig dag för att få mitt lilla ysteri att gå med vinst. Jag gick upp klockan fem varje morgon. När budet blev sjukt körde jag själv runt med beställningarna.
Vid tvättstället hängde en liten spegel. Jag gick fram till den. Kvinnan som mötte mig där såg trött ut, håret var slarvigt uppsatt i en tofs. Hon var trettioåtta år gammal. Hon ägde sitt företag, sin lägenhet och sin bil. Ändå stod hon i någon annans sommarkök och lyssnade på hur människor, som knappt brydde sig om att säga tack, delade upp hennes pengar mellan sig.
Det var inte de som hade tvingat mig.
Jag hade själv låtit det ske.
Jag hade gått med på att vara den enkla lösningen. Den som aldrig protesterade. Den som alltid fick höra att ”vi är ju familj”. Jag hade inbillat mig att generositet skulle göra att de tog emot mig på riktigt.
Så dumt.
Vattnet i kastrullen med potatis började koka. Jag sänkte värmen, strödde i salt och stod kvar en stund medan ångan steg mot mitt ansikte. Sedan tvättade jag händerna noggrant med tvål och torkade dem på en pappershandduk.
Därefter lyfte jag upp skärbrädan med osten och gick ut till verandan.
Del 4. Sjutton minuter
Alla tjugotvå hade redan satt sig vid borden som skjutits ihop i form av ett T. På den vita duken trängdes fat med kallskuret, skålar med sallad, kannor med saft och flaskor med billig vodka.
Lars satt längst fram, på platsen som om den självklart tillhörde honom. Bredvid honom satt Maria och Erik.
Jag ställde ostbrickan mitt på bordet.
— Där kom osten också! ropade Lars belåtet. — Mamma, hämta köttet nu! Det är dags för det varma!
Maria for upp som om hon fått en order och skyndade in i köket efter fatet med grillat. Själv tog jag en tom tallrik från bordskanten och slog mig ner på den enda lediga stolen. Den stod längst ut, intill dörren.
Benen värkte. Ryggen protesterade efter den där timmen då jag hade stått böjd över diskhon. Jag plockade upp en gaffel.
Maria kom tillbaka med ett enormt serveringsfat där köttet ångade. Hon placerade det mitt på bordet, rakt framför Lars.
— Nå, skål för familjen! Lars höjde sitt lilla glas. — För oss!
Runt bordet brummade alla nöjt, glas klingade mot glas och någon ropade något muntert. Lars började genast fördela köttet. Först till sig själv. Sedan till Erik. Därefter till farbror Olof.
Fatet stod alldeles för långt bort från mig. Jag reste mig, sträckte fram gaffeln, fick tag i en fin bit fläsk som var ordentligt grillad och lade den på min tallrik. Sedan satte jag mig igen och tog kniven.
Jag hann bara skära loss en liten tugga.
Då ryckte en hand plötsligt tag i min tallrik och drog den över vaxduken. Den gled med ett skärande, obehagligt gnissel över bordet och stannade framför Lars.
Jag såg upp.
Han betraktade mig ovanifrån. Inte ens arg var han. Det fanns ingen ilska i ansiktet, bara en bergfast övertygelse om att han hade rätt.
— Tjänstefolket äter efter husfolket! vrålade han så att det ekade över hela verandan.
Tystnaden föll omedelbart. Tjugotvå personer slutade tugga på samma gång.
— Låt karlarna få mat först, fyllde Maria i medan hon hällde mer saft åt Lars. — Varför ska du sträcka dig före alla andra, Anna? Du kan vänta.
Jag vände blicken mot Erik. Min man. Människan jag hade delat åtta år av mitt liv med. Han satt mitt emot mig, sänkte ögonen mot sin tallrik och log snett. Bara en liten rörelse i mungipan.
Sedan brast tystnaden vid bordet.
Farbror Olof skrattade högt. Syskonbarnen fnissade. Karin böjde ner huvudet och började peta mycket noggrant i sin sallad med gaffeln.
De skrattade. Ärligt, lättsamt och glatt.