Som om någon just hade levererat den perfekta repliken i en komedi.
Jag skrek inte. Jag blev inte röd i ansiktet. Inuti mig var det bara något som slog om, tyst och definitivt.
Blicken gled upp mot väggklockan ovanför dörren. Den visade 15.10.
Sedan reste jag mig långsamt. Stolbenen drog ett vasst gnissel över trägolvet, och skratten runt bordet började dö ut.
— Vart ska du? frågade Lars med den där överlägsna tonen som alltid fick det att låta som om han talade till ett barn. — Blev du sur nu? Sätt dig ner och sluta göra dig till. Det var ett skämt.
Jag svarade inte.
I stället gick jag bort till den lilla byrån vid dörren, där mina bilnycklar låg. Samma nycklar som han nyss hade beordrat mig att slänga på bordet. Jag tog upp nyckelknippan och lät den glida ner i jeansfickan. Det lilla metalliska klirret lät märkligt högt i tystnaden.
— Sjuhundraåttio kronor, sade jag med helt jämn röst.
— Va? Erik såg på mig som om han inte hört rätt.
— Köttet du sitter och tuggar i dig, Lars, kostade sjuhundraåttio kronor. Jag pekade mot hans tallrik. — Grönsakerna och frukten gick på fyra hundra. Och den här verandan, som ni alla sitter så bekvämt på, kostade åtta tusen att reparera för en månad sedan.
Leendet försvann från Lars ansikte.
— Vad fan snackar du om? sade han lågt, men hotet i rösten gick inte att missa.
Jag gick förbi honom och fram till mitten av bordet. Där tog jag upp träbrädan med osten jag hade gjort.
— Anna, nu får du sluta ställa till en scen inför folk! utbrast Maria och sträckte sig efter min arm.
— Det är min ost. Jag har gjort den. Och jag tar den med mig, sade jag och rundade henne försiktigt utan att släppa brädan. — Vinet i bagageutrymmet tar jag också. Jag köpte det till familjen. Men min familj finns inte här.
— Låt henne dra då, fräste Lars och lutade sig bakåt på stolen. — Hon är ju helt labil. Erik, säg åt din fru att skärpa sig.
Erik reste sig.
— Anna, kom igen nu. Det här är faktiskt för mycket. Sätt dig och ät. Lars slängde bara ur sig något dumt.
Jag vände ansiktet mot min man och såg honom rakt i ögonen.
— Erik. Du förde över tiotusen kronor av mina pengar till honom. Och du skrattade när han kallade mig tjänstefolk. Stanna du. Det här är din familj. Ät färdigt.
Sedan vände jag mig om och gick mot utgången.
— Hallå! ropade Lars efter mig. — Vem ska flytta bilen då? Min står ju instängd! Lämna nycklarna!
Ute på trappan stannade jag. Jag vände mig om.
Lars var röd i ansiktet. Han fattade fortfarande inte. Han förstod verkligen inte att något hade förändrats. Han var van vid att jag svalde. Att jag teg. Att jag städade upp efter alla andra.
— Ring en bärgare, sade jag.
Jag gick fram till bilen, öppnade bagageluckan och lyfte ut lådan med ost. Sedan satte jag mig bakom ratten och startade motorn. I backspegeln såg jag hur Lars rusade ut på verandan och skrek något medan han viftade med armarna. Erik stod bakom honom, alldeles stilla.
Jag lade i växeln och körde ut från gården.
Bilens klocka visade 15.27.
Sjutton minuter.
Del 5. Den tomma hallen
Staden tog emot mig med eftermiddagstrafik, långsamma köer och doften av varm asfalt. Jag körde utan att slå på radion. Tystnaden i bilen kändes inte tom. Den kändes som syre.
När jag låste upp lägenheten slog lukten av damm och luftfräschare emot mig. I hallen stod Eriks sneakers prydligt vid väggen. På kroken hängde hans tunna jacka.
Jag började inte packa ihop hans saker. Jag slängde inte ut dem i trapphuset och ställde inte till med någon dramatisk uppvisning med resväskor. Det behövdes inte.
Lägenheten var min. På papperet, juridiskt, praktiskt. Han hade bara bott här. I morgon skulle jag ringa en låssmed och byta lås. I dag ville jag bara ha det tyst.
Jag gick tillbaka till ytterdörren, satte nyckeln i låset och vred om två varv. Sedan lät jag nyckeln sitta kvar på insidan. Nu gick dörren inte att öppna utifrån, även om Erik hade sin egen nyckel.
Telefonen vibrerade i fickan.
Två missade samtal från Maria. Fyra från Erik. Ett meddelande från Karin:
”Du gjorde rätt.”
Jag svarade inte. Jag lade mobilen på hallbyrån med skärmen nedåt.
Sedan gick jag in i köket. På bänken låg träbrädan med osten jag hade tagit med mig från sommarstugan.
Jag skar av en liten bit camembert och stoppade den i munnen. Den hade hunnit bli rumstempererad, mjuk och krämig, med en svag ton av svamp. Den var perfekt.
Jag stod mitt i mitt eget kök, tuggade långsamt och såg hur gatlyktorna tändes utanför fönstret.
I morgon skulle det komma samtal. Svåra, fula, nödvändiga. Det skulle bli prat om bodelning, anklagelser och höga röster om att det var jag som förstörde familjen.
Men det fick bli i morgon.
I kväll åt jag bara middag.
Först.
Vad var det egentligen som hade hunnit gå sönder i mig under de där åtta åren, om jag på allvar hade börjat tro att kärlek måste betalas med ost, pengar och ett nytt tak?