som ett ultimatum. Att hänvisa till ”mamma har bestämt” räcker inte för mig som förklaring.
Erik for upp från stolen så häftigt att tallriken skakade. Maten hade han inte ens rört.
”Du är verkligen otroligt självisk, Anna. Jag trodde att vi stod på samma sida. Men så fort det gäller min mammas trygghet sitter du där och räknar kronor.”
Sedan gick han ut ur köket och smällde igen dörren till rummet intill. Själv blev jag kvar vid bordet, med den kallnande maten framför mig, medan regnet började piska mot fönstret. Det sved. Det gjorde ont på ett djupt, förödmjukande sätt. Men under allt det där började en annan insikt ta form: det här var bara början. Om jag vek mig nu skulle gränserna flyttas längre och längre fram.
Dagen därpå bad jag Ingrid träffa mig. Jag behövde höra allt direkt från henne innan situationen hann bli omöjlig att reda ut. Vi bestämde oss för ett kafé inne i centrum, ett ställe hon brukade tala varmt om.
Min blivande svärmor tog emot mig med ett strålande leende. Hon såg allt annat än pressad ut. Håret var nyklippt, dräkten satt perfekt och såg dyr ut, naglarna var välvårdade och smyckena diskreta men påkostade. Ingenting hos henne förde tankarna till någon som stod på randen till ekonomisk kris.
”Anna lilla, beställ vad du vill, ta något riktigt gott!” kvittrade hon medan hon bläddrade i menyn. ”De har en kaffe här med sirap som är helt fantastisk. Nå, hur går det med bröllopsplaneringen? Är allt under kontroll?”
”Inte riktigt än, Ingrid”, svarade jag och försökte hålla rösten jämn. ”Vi går faktiskt igenom budgeten igen. Det har dykt upp fler oväntade utgifter än vi räknat med.”
”Äsch, pengar är bara pengar”, sa hon och viftade bort det med handen. Armbanden kring hennes handled glimmade till under lamporna. ”Det viktiga är kärlek och att man förstår varandra. Förresten, gav Erik dig betalningsplanen? Jag skrev upp allt så noggrant, månad för månad, så att inget missas. Banker är ju inte direkt förlåtande nuförtiden.”
Jag drog efter andan och samlade mig.
”Ingrid, det var just det jag ville prata med dig om. Jag kan inte ta över betalningarna på ditt billån. Erik och jag har redan planerat varenda krona. Vi försöker spara till ett eget hem. Vi vill inte fortsätta flytta mellan olika hyreslägenheter hur länge som helst.”
Leendet försvann långsamt från hennes ansikte. I stället kom ett stelt, kyligt uttryck av förvåning.
”Jag förstår inte riktigt vad du menar med att du inte kan”, sa hon. ”Erik berättade att du nyligen fick en mycket fin bonus. Och om vi ska vara ärliga tjänar du mer än han gör. I en familj har man gemensam ekonomi. Och en mamma är faktiskt en mamma.”
”Den gemensamma ekonomin gäller mig och Erik”, svarade jag fast. ”Det är vi två som ska bestämma hur våra pengar används. Bilen är ditt beslut och ditt köp. Du frågade inte oss innan du tog lånet. Varför ska jag då betala för det?”
”Hur vågar du?” Hon ryckte till så häftigt att koppen nästan välte. ”Du är inte ens en del av vår familj ännu, och redan tror du att du kan sätta regler? Jag uppfostrade min son ensam, jag offrade min hälsa för honom! Och nu tycker du att en liten summa till hans mamma är för mycket?”
”Vilken liten summa?” Jag stirrade på henne. Erik hade bekvämt nog inte nämnt exakt hur stor månadsbetalningen var. ”Ingrid, det där är nästan hälften av vår hyra. Det är pengar som hade kunnat gå direkt till vårt bostadssparande.”
”Och?” Hon höjde ögonbrynen. ”Då får ni vänta med lägenheten. Bo kvar i andra hand ett tag till. Eller flytta hem till mig. Jag har en stor trerummare, alla skulle få plats. Dessutom skulle bilen komma er till nytta också. Jag kan handla åt er, köra saker till sommarstugan, hjälpa till. Du är verkligen otacksam, Anna. Jag tog emot dig som om du vore min egen, och du…”
Hon vände demonstrativt bort ansiktet och såg sårad ut, som om jag hade förolämpat henne grovt. Samtalet hade egentligen spårat ur redan från början. Det blev tydligt att inga argument skulle nå fram. I hennes värld var jag inte en människa med egna planer, gränser och ansvar, utan en möjlig inkomstkälla som kunde göra hennes liv bekvämare.
När jag kom hem på kvällen väntade ännu ett svårt samtal, den här gången med Erik. Han hade redan pratat med sin mamma, och det märktes direkt att han var uppjagad.
”Vad har du gjort med mamma?” kastade han ur sig så fort jag kom innanför dörren. ”Hon var helt förstörd efter ert möte. Blodtrycket sköt i höjden. Hon var nära att behöva ringa ambulans.”
”Erik, jag sa bara på ett artigt sätt att jag inte tänker betala hennes lån. Är det att driva någon till hysteri? Och det stör dig inte alls att hon kräver en enorm summa av mig?”
”Hon kräver ingenting, hon ber om hjälp!” ropade han. ”Du kunde ha varit lite mjukare. Du kunde ha sagt att det är svårt just nu och att vi får hitta en lösning tillsammans. Varför måste du vara så brutal?”
”För att jag inte vill börja vårt äktenskap med lögner och manipulationer.”