Du har inte ens sagt den exakta summan. Du kallade det ”småsaker”. Är det här småsaker, Erik? Fattar du att det skjuter upp vår egen bostadsplan med flera år?
— Men släpp den där bostadsdrömmen ett tag! fräste han och slog ut med handen. Vi kan bo hos mamma. Hon har ju själv erbjudit det. Då är vi tillsammans, som en familj. Pengar kan vi spara ihop senare.
Jag såg på honom och kände plötsligt att mannen framför mig var någon jag inte längre kände. En viljelös, osjälvständig person som inte förmådde fatta ett enda beslut utan sin mammas godkännande. Orden ”bo hos mamma” lät i mina öron som en dom. I samma sekund såg jag hela framtiden framför mig i Ingrids lägenhet: ständig övervakning, förebråelser, råd om hur allt ”egentligen” skulle göras.
— Jag tänker inte flytta in hos din mamma, sa jag lågt, men varje ord var hårt som sten. Och jag tänker inte betala hennes bil heller. Om det här är så viktigt för dig kanske vi faktiskt inte ska ha så bråttom med bröllopet.
Erik tystnade och stirrade på mig under lugg.
— Hotar du mig nu? Är du beredd att kasta bort allt på grund av pengar?
— Det handlar inte om pengar, Erik. Det handlar om gränser. Om principer. Du sätter din mammas bekvämlighet före vår gemensamma framtid. Du gjorde inte ens ett försök att stå på min sida eller försvara min ståndpunkt. Du skickade bara över betalningsplanen till mig, som om det var självklart att jag skulle ta ansvar för den.
Han svarade inte. I stället stod han och vred nervöst i kanten på sin jacka. Efter en stund mumlade han:
— Jag kan inte säga nej till mamma. Hon skulle bli ledsen.
Där, i den enda meningen, låg hela sanningen. Han var mer rädd för att göra sin mamma besviken än för att förlora mig.
De följande dagarna levde vi sida vid sida i en kvävande tystnad. Jag lade inte upp något autogiro. Erik gick omkring och surade och började sova i vardagsrummet. Ingrid ringde varje dag, beklagade sig över sitt hjärta, sitt blodtryck och sitt allmänna tillstånd, och hon lyckades alltid antyda att min kyla var orsaken till allt. Jag kände hur vårt förhållande löstes upp framför mina ögon och blev till något stelt, tomt och formellt.
Kulmen kom utan förvarning.
På lördagsmorgonen, precis när jag höll på att göra mig i ordning för att åka till mina föräldrar, ringde det på dörren. När jag öppnade stod Ingrid utanför med två enorma resväskor bredvid sig.
— God morgon, sa hon och klev in i hallen som om hon redan bodde där. Erik, min pojke, hjälp mig med väskorna. Jag har bestämt mig. Eftersom ni är så svåra att resonera med och inte vill hjälpa mig ekonomiskt, flyttar jag in hos er ett tag. Min egen lägenhet hyr jag ut, och de pengarna använder jag till lånet. Här kan jag dessutom vara till nytta. Jag lagar mat, städar och håller ordning. Ni är unga, ni jobbar mycket, ni hinner ju inte med hemmet.
Jag blev helt stum. Erik började genast irra runt henne och släpa in bagaget.
— Mamma, men… du kunde väl ha sagt något först, mumlade han, fast det fanns inte minsta motstånd i rösten.
— Vad skulle jag behöva förvarna om? Vi är ju familj! Ingrid lät blicken svepa genom vår hyrda lägenhet med en bedömande min. Så, Anna, är det här rummet du sover i? Utmärkt. Då tar jag det. Du och Erik kan flytta in i det lilla rummet i stället. Det är faktiskt mysigare där.
Det var droppen. Den där sista gränsen som jag inte tänkte låta någon kliva över.
— Ingrid, sa jag, och till min egen förvåning lät min röst alldeles jämn trots att allt inom mig skakade. Du kommer inte att bo här.
Allt stannade upp. Erik tappade ena väskan i golvet. Ingrid vände sig långsamt mot mig, och hennes ansikte mörknade av ilska.
— Vad sa du? Tänker du kasta ut din fästmans mamma på gatan?
— Det här är inte din lägenhet. Den är inte ens Eriks. Vi hyr den. Och jag har inte gått med på att någon annan ska flytta in här. Om du vill hyra ut din egen bostad är det ditt beslut. Men du ska inte bo hos oss.
— Erik! skrek hon gällt. Hör du vad den där fräcka människan säger? Säg något då! Är du man eller inte?
Eriks blick flackade mellan oss. Han skämdes, det såg jag. Han var rädd också. Men vanan att lyda sin mamma var starkare än allt annat.
— Anna, ärligt talat… sa han osäkert. Vi kan väl inte bara köra ut mamma. Hon har ju redan tagit hit allt. Hon kan bo här en kort tid, bara tills hon hittar hyresgäster. Vad gör det egentligen?
Jag såg på honom och förstod med en märklig klarhet att det redan var över. Det fanns ingenting kvar att rädda.
— Bra, sa jag och nickade långsamt. Då får hon stanna.
Ett segervisst leende spred sig över Ingrids ansikte, och hon gick direkt mot sovrummet.
— Där ser du, förståndiga flicka! Jag visste att vi skulle komma överens. Nu ska jag bara möblera om lite här, och de där omoderna gardinerna måste ner…
— Men jag går, avslutade jag.
— Vart då? Erik stirrade oförstående på mig. Till dina föräldrar över dagen?
— Nej, Erik. Jag går för gott. Jag packar mina saker och flyttar härifrån. Och ni kan bo här.