Den sena kvällen hade lagt en fuktig, tunn slöja över staden, och kylan dröjde kvar i luften. Längs den nästan tomma allén föll gatlyktornas sken i långa, krokiga skuggor över gångvägen. Anna, som arbetade som kirurg, gick hem tillsammans med sin make Erik efter en middag hos vänner. Allt var så stilla att det svaga, plötsliga jämret från de täta syrenbuskarna intill stigen skar genom tystnaden med kuslig tydlighet.
— Hör du? viskade Anna oroligt och stannade tvärt.
— Ja, jag hör, muttrade Erik utan att sakta in. — Någon full idiot som lagt sig där, antagligen. Kom nu, det börjar dugga.
Men Anna hade redan klivit av asfalten och ut på det våta gräset. Den där instinkten, slipad under många år i operationssalar och jourrum, lät henne inte bara fortsätta förbi.
— Jag måste se efter, sade hon bestämt. — Tänk om han är allvarligt sjuk eller skadad.
— Varför ska du alltid lägga dig i allt? fräste Erik irriterat utan att ens vända sig om. — Du jobbar inte nu. Sluta leka hjältinna. Kom, jag är trött.
Hon svarade inte. Grenarna rispade mot hennes kläder när hon trängde sig in mellan buskarna. Där inne, på den kalla och fuktiga marken, låg en man hopkrupen med händerna hårt pressade mot sidan. Månskenet silade ner genom lövverket och fångade upp en mörk fläck som bredde ut sig över hans jacka. Anna sjönk ner på knä, och redan när hon rörde vid tyget blev fingrarna klibbiga av varm blodvätska. Skadan var djup, troligen efter en kniv.
— Ring ambulans! ropade hon till sin man, som stod kvar ute på gångvägen med ett förvridet uttryck av äckel.
Erik kom några steg närmare, motvilligt, men i hans blick fanns varken medlidande eller oro. Bara irritation.
— Så klart, nu har du dragit in oss i det här, väste han. — Polis, förhör, en hel natt förstörd. Varför kunde du inte bara låta bli?
Utan att invänta något svar vände han på klacken och gick därifrån. Hon blev kvar ensam i mörkret, knästående bredvid en man som höll på att förblöda. Just där, i den sekunden, öppnade sig den första sprickan mellan henne och Erik — och den kändes redan omöjlig att överbrygga.
— Försök vara stilla, ansträng er inte, sade Anna lågt men stadigt medan hon böjde sig över den skadade. — Andas lugnt. Hjälpen är på väg. Det ska ordna sig.
Hennes röst bar samma lugn som så många patienter hade klamrat sig fast vid genom åren, precis före en operation när rädslan varit som störst. Mannens stönande avtog. Andningen blev något djupare, om än ojämn. Han såg på henne utan att kunna säga något, men tacksamheten i blicken gick inte att ta miste på.
När sirenerna till slut hördes på avstånd sprang Anna ut till vägen för att visa ambulansen var de skulle stanna. Sjukvårdarna arbetade snabbt, tyst och samordnat. De lade mannen på en bår, säkrade förbandet och gjorde sig redo att köra.
— Är ni anhörig? frågade den äldre ambulansläkaren henne.
— Nej. Jag hittade honom bara. Jag är läkare själv, kirurg.
— Jag förstår, kollega. Han har inga handlingar på sig. Skulle ni kunna komma förbi akutmottagningen vid Linnéplatsen i morgon? Polisen behöver en redogörelse: vem som fann honom, var och under vilka omständigheter.
— Självklart. Jag kommer, svarade Anna och nickade.
Ambulansen försvann bort i nattens mörker, och tystnaden lade sig åter över allén. Hemmet låg inte långt därifrån, ändå gick Anna långsamt, som om varje steg mot porten tog emot. Eriks beteende brände inom henne som något hett och främmande.
Hon mindes deras första möte. Han hade varit hennes patient efter att ha brutit benet i en cykelolycka. Han var charmig, skojade med alla på avdelningen och gav sig inte i sin uppvaktning.