Han hade uppvaktat henne så envist och varmt att hon, trött efter ensamma kvällar och ändlösa arbetspass, till slut inte orkade stå emot. Minnet av första mötet med hans mor dök också upp. Den kyliga blicken. Den torra, nästan föraktfulla rösten: ”Min son behöver en hustru som sköter hemmet, inte någon som springer runt i operationssalar.” Då hade Anna bara lett åt orden. Nu framstod det leendet som pinsamt godtrogna. Kanske hade svärmodern förstått allt redan från början.
Erik satt i köket när hon kom hem. Han hade inte gått och lagt sig. Ansiktet var spänt, förvridet av ilska.
— Jaha, så du har lekt hjälte? fräste han så fort hon steg in. Du hade lika gärna kunnat stanna borta. Vad är du för slags fru egentligen? Ingen middag, inga strukna skjortor, och dina jourer vägrar du ge upp. Varför gifte jag mig med dig? För att stå och laga mat åt mig själv?
Anna sjönk ner på en stol. Hon hade inte kraft nog att bråka.
— Erik, jag är läkare. Det här är mitt arbete. En människa höll på att förblöda.
— Det struntar jag i! röt han. Jag vill ha en fru som väntar hemma, inte någon som ränner omkring i buskar om nätterna! Jag avskyr ditt jobb, dina nätter, allt du sätter före mig!
Orden träffade henne ett efter ett, vassa som knivblad. Att han kunde tala om hennes kall med sådan bitterhet fick luften att fastna i bröstet.
— Jag är trött på dig och din förbannade läkared, slängde han ur sig och reste sig hastigt.
Sedan gick han demonstrativt in i sovrummet och slog igen dörren bakom sig. Ett ögonblick senare hördes låset vridas om.
Den natten sov Anna på soffan i vardagsrummet. När morgonen kom vaknade hon med bultande huvud och en dov värk i bröstet. För första gången på mycket länge gjorde hon något litet, men avgörande: hon lagade ingen frukost åt Erik. Hon strök inte heller någon skjorta. I stället blev hon stående framför spegeln. Hon drog lite mascara över fransarna och lade ett tunt lager glans på läpparna.
När hon kom in i läkarrummet möttes hon av förvånade, men varma blickar.
— Anna, men titta på dig! Du strålar ju i dag! Har Erik friat på nytt eller? skämtade sjuksköterskan Maria och blinkade åt henne.
— Du ser ut som en miljon kronor, Anna! ropade narkosläkaren Lars från andra sidan rummet.
Hon log generat. Det slog henne plötsligt att hon nästan hade glömt hur det kändes att vara en kvinna som någon lade märke till. En kvinna som fick komplimanger. En människa vars närvaro gjorde andra glada.
Under lunchen kom chefen för kirurgavdelningen fram till henne.
— Anna, förresten… minns du mannen du hittade i går kväll? Han kördes hit till oss. De försökte först på S:t Görans, men där kunde de inte ta emot honom, intensivvården var full. Så nu ligger han här.
Anna nickade tyst. Kollegan lutade sig närmare och sänkte rösten.
— Men det verkar som om han inte alls är någon hemlös stackare. Han vaknade i morse, ringde ett enda samtal, och en halvtimme senare stod det svarta suvar utanför entrén med vakter och advokater. Det visade sig vara Johan, en stor företagare. Någon hade försökt mörda honom. Tydligen var det konkurrenter som låg bakom. Så man kan väl säga att du har räddat livet på en miljonär.
Anna drog bara svagt på munnen. Hon hann tänka att Erik kanske till och med skulle skratta när hon berättade det. Men något skratt blev det aldrig.
När hon kom hem den kvällen gick nyckeln inte längre in i låset. Det var utbytt. Hon ringde på. Efter en stund öppnade Erik. Hans blick var kall, nästan främmande.
I hallen stod hennes resväskor, hastigt packade och uppställda som om hon redan hade blivit bortforslad.
— Jag har tänkt igenom det här och fattat ett beslut, sade han med jämn röst, utan minsta spår av känsla. Du passar inte för mig. Vi är för olika. Ta dina saker och gå.