Anna blev stående som om slaget hade bedövat henne. Då öppnades sovrumsdörren och en ung kvinna klev ut — söt, nästan flickaktig, iklädd Annas sidenmorgonrock. Under det tunna tyget buktade en stor, rund mage fram, alltför tydligt konstgjord för att kunna misstas för något annat.
— Det här är Emma, sade Erik kort. Hon väntar mitt barn. Hon behöver trygghet, och jag behöver en hustru som finns hemma. Du är ju alltid på sjukhuset. Så gå nu.
Emma log försiktigt och strök handen över den falska magen. Den ynkliga, smaklösa föreställningen blev droppen som fick allt att brista.
Anna sade ingenting. Hon skrek inte, grät inte, anklagade honom inte. Hon bara tog väskorna, vände sig om och gick ut genom dörren. Inuti henne fanns ingenting kvar. Tomheten var så djup att det kändes som om inte ens ett eko skulle kunna svara där inne.
Hon hade ingenstans att ta vägen. Släkten bodde i en annan del av landet. Vänner som hon kunde ringa mitt i natten fanns inte längre; år av arbete och ett äktenskap som långsamt hade slukat henne med andras krav hade fört henne bort från alla. Den enda plats där hon fortfarande kände sig trygg var sjukhuset.
Hon tog en taxi dit, lämnade sina väskor i personalens jourförråd och gick sedan, utan att ens ta av sig ytterkläderna, in i läkarrummet. Karl, den erfarne kirurgen med grånade tinningar och vänliga men genomskådande ögon, såg upp. Han hann bara kasta en blick på hennes bleka ansikte och på bagaget vid hennes fötter innan han förstod.
— Stanna här, Anna, sade han lågt. Soffan står där. Det är varken första eller sista gången någon sover över här. Och om jag ska vara ärlig har jag inte sett dig riktigt levande vid hans sida på länge. Kanske är det här början på något annat.
Hon nickade tacksamt. Han ställde inga frågor och visade ingen påträngande medömkan. Bara stillsam förståelse. Just då var det mer värt än alla tröstande ord i världen.
Anna lade sig på den gamla, nedsuttna soffan, men sömnen kom inte. Tankarna var tunga av förödmjukelse, svek och en svidande känsla av att ha blivit kastad åt sidan som något värdelöst. Till slut reste hon sig och gick ut på sjukhusgården. Natten var sval och tyst. På en bänk satt, trots den sena timmen, en man i sjukhuspyjamas. När han hörde hennes steg vände han sig om.
Det var han — Johan, mannen hon hade dragit fram ur buskarna.
Han såg på hennes ansikte, på spåren efter tårarna, och frågade utan omsvep:
— Är det här på grund av mig?
— Nej, svarade hon stilla. Min man kastade bara ut mig. Allt jag ägde ställde han i hallen och slängde mig på gatan.
Johan nickade eftertänksamt. Sedan log han plötsligt.
— Då får jag gratulera.
Anna höjde förvånat ögonbrynen.
— Till vad?
— Till att du äntligen blivit fri från en människa som inte respekterade dig. Från någon som lämnade dig ensam i mörkret med en döende man. Från någon som inte såg en kvinna i dig, utan en tjänare. Var han verkligen värd din lojalitet? Du räddade mitt liv, medan han inte ens klarade av att stå kvar vid din sida. Säger inte det allt om vem av er som egentligen är starkast? Gläds, doktorn. Du är fri.
Orden var inte mjuka, men de var inte grymma heller. De bar på sanning och klarhet, och de träffade henne som kallt vatten efter en lång svimning. För första gången den natten kände Anna inte bara smärta. Hon kände lättnad. Han hade rätt. Helt och hållet.
Ett år passerade.
Det skarpa ljuset från operationslampan fyllde salen och föll över Annas koncentrerade ansikte.