Hennes händer arbetade lugnt och säkert, med en precision som om varje rörelse hade slipats fram av livet självt. Hon befann sig exakt där hon skulle vara. Och hon var lycklig.
— Anna, rosor igen! viskade sjuksköterskan Maria när hon rullade in en enorm korg med vita blommor i förberedelserummet. Johan är verkligen en gentleman.
Anna log utan att släppa blicken från monitorn.
— Han är bara envis som synden.
— En sådan man skulle man ha, suckade Maria. Min gav mig en vattenkokare på alla hjärtans dag. Och det bara för att han hade glömt vad det var för dag.
— Johan är nog mest rädd att någon här på sjukhuset ska försöka charma mig, sade Anna med ett snett leende. Han försvarar sitt revir.
Samtalet bröts av en röst i högtalarsystemet:
”Anna, omedelbart till operationssal tre! Knivskada med penetration i bukhålan. Patienten är kritisk!”
Anna avslutade snabbt det hon höll på med, överlämnade patienten till assistenten och gick i rask takt mot sal tre medan hon drog av sig handskarna. Där inne var arbetet redan i full gång. Den skadade lyftes över på operationsbordet, och den smutsiga, sönderrivna klädseln klipptes bort från kroppen.
Anna steg fram, drog på sig masken och kastade en snabb blick mot patientens ansikte.
För ett ögonblick stannade hon upp.
Inte av smärta. Inte av minnen. Det var snarare en märkligt sval, nästan klinisk distans som drog genom henne.
På bordet låg Erik. Hennes före detta man.
Ansiktet var härjat, kinderna insjunkna så att benen nästan skar genom huden. Torkat blod låg i mörka fläckar över honom. Han såg ut som någon som hade plockats upp från en parkbänk eller en bakgata.
Erik var fortfarande vid medvetande. Ögonlocken fladdrade till, och när han såg henne, de där ögonen ovanför munskyddet, kände han igen henne direkt.
— Anna… Anna, är det du? kraxade han. Tack gode Gud… Rädda mig… Den där Emma… hon sa att hon var gravid… men hon ljög… Hon ville bara åt lägenheten… Hon kastade ut mig… Jag har drivit omkring… Jag förstår allt nu… Jag var en idiot… Förlåt mig… Kom tillbaka… Jag ska aldrig mer…
Han försökte sträcka sig mot henne, men armarna lydde knappt. Fingrarna skakade och lyckades inte gripa tag i något.
Anna betraktade honom på samma sätt som hon skulle ha betraktat vilken patient som helst. Där fanns ingen vrede. Ingen medömkan heller. Bara skärpt, yrkesmässig närvaro.
— Lars, sade hon lågt, söv honom.
Narkosläkaren gav läkemedlet. Eriks röst blev först sluddrig, sedan bara fragment av ljud, och till sist tystnade han helt. Lars såg på Anna med oro i blicken.
— Anna… ska jag kalla in en annan kirurg? Blir det här för tungt för dig?
Hon höjde knappt på axlarna.
— Varför skulle det bli det? Vi är främlingar för varandra sedan länge. Det här är inte personligt. Det är en patient med en penetrerande bukskada. Jag står inte här som hans tidigare hustru. Jag står här som kirurg.
Hon gjorde ett kort uppehåll och såg mot instrumentbordet.
— Och vet du, Lars… jag är lycklig. På riktigt. Så vem som ligger på bordet förändrar ingenting.
Han nickade långsamt. Men i nästa sekund gled hans blick nedåt, över hennes kropp under operationskläderna. Hans panna rynkades.
— Anna… är du gravid?
Hon sänkte blicken. Under munskyddet mjuknade hennes mun i ett varmt, nästan hemligt leende. Hon nickade knappt märkbart.
— Ja. Det är tidigt än, men jag känner det redan. Min man vet inget. Jag tänkte berätta för honom i kväll.
Sedan tog hon skalpellen. Det kalla stålet vilade i handen som om det vore en förlängning av hennes egen vilja. Hon såg över teamet, lät blicken dröja en sekund vid Eriks kropp och sade med en svag, torr ironi i rösten:
— Nå, kollegor… ska vi börja lappa ihop uteliggaren?