Hon tog också en bild av nyckelknippan på hallbyrån. Inte för att hon var rädd att glömma något. Hon hade bara lärt sig att fakta behövde säkras. Erik brukade alltför ofta ändra berättelsen i efterhand. Den här kvällen hade han förolämpat henne inför deras vänner, vägrat gå, kastat ifrån sig nycklarna och tagit sina saker. Åtminstone för hennes egen skull måste allt vara tydligt.
Mobilen vibrerade nästan genast.
Erik.
Anna svarade inte.
Strax därefter kom ett meddelande: ”Du kommer att ångra dig.”
Sedan ett till: ”I morgon pratar vi som vuxna.”
Och därefter ett tredje: ”Jag är hos Johan. Han tycker också att du gick för långt.”
Anna tog en skärmdump och lade undan telefonen. En minut senare skrev Maria: ”Han är inte här. Johan sa åt honom att åka till sin bror. Hur är det med dig?”
För första gången på hela kvällen drog Anna på munnen.
”Okej. Tack.”
Marias svar kom nästan direkt: ”Du gjorde rätt i dag.”
Anna lade mobilen med skärmen nedåt och började plocka undan från bordet. Hon bar ut tallrikarna lugnt, utan att skynda. Besticken hamnade prydligt i diskhon, glasen ställde hon åt sidan med nästan överdriven noggrannhet. För varje sak hon flyttade bort från bordet kändes det som om hon återtog ännu en bit av sitt eget hem.
Under natten ringde Erik sju gånger till. Sedan började hans mamma, Margareta, ringa. Anna svarade inte henne heller. Framåt gryningen kom ett långt meddelande: ”En hustru måste vara klokare. Erik är hetsig, men han är god innerst inne. Man river inte upp en familj på grund av en enda mening.”
Anna läste texten och spärrade numret till morgonen. Inte för alltid. Bara tillräckligt länge för att få sova.
Trots att hon hade somnat sent vaknade hon tidigt. Solen låg redan hårt mot fönsterrutan och köket var kvavt av värme. Hon sköljde ansiktet i kallt vatten, satte upp håret, drog på sig en enkel T-shirt och ringde en låssmed. Inga utläggningar. Ingen dramatik. Inga samtal med grannar. Montören kom efter en timme, bytte låsen snabbt och räckte över de nya nycklarna. Anna provade varenda en, betalade och stoppade knippan i väskan.
Sedan slog hon upp datorn och skrev till en jurist. Kortfattat, sakligt, utan känsloutbrott: maken hade lämnat lägenheten, som tillhörde henne; det fanns inga barn; han skulle sannolikt inte gå med på skilsmässa frivilligt; handlingar behövde förberedas för tingsrätten. Hon bifogade en förteckning över ägodelar, dokumenten som visade att bostaden var hennes samt anteckningar om det som nyligen hade hänt.
Klockan elva på förmiddagen stod Erik utanför dörren.
Först ringde han på. Sedan knackade han. Därefter tryckte han på ringklockan igen, den här gången länge.
— Anna, öppna! hördes hans röst ute i trapphuset. Sluta hålla på med den här cirkusen!
Hon gick fram till dörren men lät den förbli stängd.
— Säg det du vill säga därifrån.
— Har du bytt lås?
— Ja.
— Är du helt sjuk i huvudet?
— Kom du för att hämta saker?
— Jag kom hem!
— Det här är min lägenhet. I går tog du det nödvändigaste och gick. Resten får du hämta efter överenskommelse. Jag kommer att be ett vittne vara med, så att det inte uppstår några diskussioner efteråt.
Bakom dörren hördes en hand slå hårt mot väggen.
— Öppna, sa jag!
Anna tog upp telefonen och höjde rösten.
— Om du fortsätter banka och skrika ringer jag polisen.
Det blev tystare ute på avsatsen. Erik visste mycket väl att hon inte längre hotade. Hon informerade.
— Tror du att rätten kommer hjälpa dig? fräste han. Jag har också rättigheter.
— Du har rätt att skilja dig. Du har ingen rätt till min ärvda lägenhet.
— Jag har bott här!
— För att jag tillät det.
Han teg en stund. När han talade igen hade rösten förändrats; den var lägre, mjukare.
— Anna. Kom igen, öppna. Vi behöver inte göra så här. Jag tappade kontrollen. Vännerna var här, vi hade druckit, det var varmt. Jag sa något dumt. Du vet ju att jag inte menade det.
Anna slöt ögonen ett ögonblick. Där kom den första reträtten. Så förutsägbar att den nästan blev tråkig.
— Erik, du råkade inte bara snubbla över några ord. Du har övat in den här synen på mig i flera år. I går råkade du bara säga det tillräckligt högt.
— Jag kan be om ursäkt.
— Det är för sent.
— Men hör du inte själv? Ska du hålla på så här för en enda mening?
Anna drog plötsligt upp dörren, men lät säkerhetskedjan sitta kvar. Erik stod utanför, skrynklig, arg, med rödsprängda ögon. Han hade varken blommor, väska eller papper i händerna. Bara telefonen. Alltså hade han inte kommit för att försonas. Han hade kommit för att kontrollera hur långt hon faktiskt var beredd att gå.
— Det handlar inte om en enda mening, sa hon. Det handlar om att du slutade se mig som en människa. Om att du levde på min bekostnad och ändå spelade herre i huset. Om att du inför våra vänner försökte köpa dig skratt genom att förnedra mig. Och om att det som stör dig nu inte är vad du gjorde, utan att jag vågade svara.
Eriks käkar spändes.
— Du kommer att ångra dig.
— Du upprepar dig.
Hon stängde dörren.
Efter det började krigets andra fas. Den var inte högljudd, men klibbig och envis. Erik skrev till gemensamma bekanta och påstod att Anna hade kastat ut honom ”på gatan”. Han berättade att hon länge hade letat efter en anledning. Han antydde att hon kanske hade träffat någon annan. Några personer hörde försiktigt av sig till henne. Anna försvarade sig inte inför någon. Hon skickade samma svar varje gång: ”Erik förolämpade mig inför gäster, vägrade be om ursäkt på riktigt och lägenheten tillhör mig. Resten tänker jag inte diskutera.”
Johan ringde själv.
— Anna, han håller på att driva mig till vansinne. Han säger att du har förvrängt allt.
— Du var där.
— Ja. Det är därför jag ringer. Om du behöver ett vittne säger jag hur det gick till.
— Behövs det, så ber jag dig. Tack.
— Han har alltid skämtat så där, eller hur? Inte bara i går?
Anna vände blicken mot fönstret. Ute på gården stod en fastighetsskötare och vattnade rabatten med en slang. Vattnet bredde ut sig i mörka fläckar över den torra jorden.
— Ja.
Johan suckade tungt.
— Vi var inte bättre vi heller. Ibland skrattade vi. Det kändes obekvämt, men vi sa inget.
— Nästa gång ni ser något sådant, var inte tysta.
En vecka senare kom Erik för att hämta sina saker. Anna hade förberett allt. Hon hade bett Maria komma över, packat Eriks kläder i kartonger i förväg, lagt småelektronik för sig och gjort en lista. Dörren öppnade hon först efter att ha startat inspelningen på mobilen och lagt telefonen på hyllan i hallen.
Erik kom in tillsammans med sin bror Karl. Karl såg missnöjd ut, men han höll sig lugn. Antagligen hade han redan tröttnat på att fungera som gratis förråd åt någon annans havererade äktenskap.
— Dina saker står här, sa Anna. Kontrollera mot listan.
Erik hann knappt över tröskeln förrän han började granska allt omkring sig.