Hon visste att man inte kunde agera i affekt mot en människa som vant sig vid att leva på någon annans resurser och samtidigt spela herre i huset.
Redan under våren hade hon bokat tid hos en jurist. Inte för att kunna kasta ur sig imponerande hot, utan för att klart och nyktert veta vad som faktiskt var hennes rättigheter och vad som bara var gamla familjeföreställningar utan juridisk betydelse. De hade inga barn. Lägenheten var hennes. Det som kunde räknas som gemensam egendom och som var värt att strida om fanns knappt längre. Erik hade redan tidigare sålt sin elektronik och flera dyra saker, varje gång med hänvisning till ”tillfälliga ekonomiska problem”. Bilen hade Anna köpt före äktenskapet och den stod registrerad på henne. Om Erik vägrade gå med på en lugn skilsmässa, skulle saken få avgöras i domstol. Anna var beredd på det.
— Du är sjuk, pressade han fram mellan tänderna.
— Du försöker förolämpa mig igen, sa hon. För att du inte har några riktiga argument kvar.
Han tog ett steg närmare. Anna rörde sig inte bakåt. Hon sträckte bara ut handen, tog mobilen från bordet och lade den bredvid sig med skärmen uppåt.
— Erik, gör inget dumt. Allt hörs i den här lägenheten. Grannarna är hemma. Och om du börjar slå sönder möbler eller ta tag i mig tänker jag inte reda ut det här utan vittnen.
Han hejdade sig. Blicken for genom rummet: mappen, telefonen, den stängda dörren, tystnaden efter gästerna som nyss gått. För första gången liknade situationen inte deras vanliga mönster, där han tryckte på och Anna slätade över.
— Du har svikit mig, sa han.
Anna reagerade inte ens med en min.
— Nej. Jag har slutat försörja dig känslomässigt och praktiskt.
— Jag är din man.
— Än så länge, ja. Men du äger mig inte.
Han sjönk tillbaka ner i fåtöljen. Inte med den där nonchalanta, utbredda hållningen som tidigare, utan tungt, stelt, med hatet riktat mot henne.
— Och vad tror du? Att jag bara ska ta en väska och gå nu?
— Jag tror att du först kommer försöka väcka medlidande. Sedan kommer du hota. Efter det säger du att vi pratar om allt i morgon. Och om jag går med på det kommer du i morgon bitti låtsas som om ingenting har hänt. Därför blir det inte så. Du går i kväll.
Erik stirrade på henne med genuin förvåning. Inte för att orden i sig var nya, utan för att han plötsligt förstod att hon redan hade haft det här samtalet. Utan honom. I sitt huvud. I förväg. Punkt för punkt.
— Jag tänker inte gå, sa han.
Anna nickade, nästan som om hon hade väntat just på det svaret.
— Då ringer jag polisen och säger att en person befinner sig i min lägenhet, vägrar lämna den, uppträder aggressivt och att jag är rädd för att situationen ska eskalera.
— Det vågar du inte.
Hon tryckte på skärmen.
Erik flög upp.
— Vänta!
— Bestäm dig fort.
Hans ansikte vred sig. Han ville fortfarande se ut som den som hade övertaget, men handlingsutrymmet hade krympt. Att starta ett slagsmål när polisen kunde bli inkopplad vågade han inte. Att gå frivilligt betydde att erkänna sig besegrad. Han kastades mellan sin invanda fräckhet och en ny, oväntad rädsla.
— Låt mig åtminstone packa mina saker, fräste han.
— Packa.
Anna följde efter honom till sovrummet men gick inte in. Hon stannade i dörröppningen. Erik slet upp garderoben och började kasta ner t-shirts i en sportväska. Några gånger lät han saker falla till golvet med flit och väntade på en reaktion. Anna teg. Då drog han ut en byrålåda.
— Var är mina papper?
— I den blå mappen på andra hyllan. Jag har inte rört dem.
Han hittade mappen och tryckte ner den i väskan. Sedan vände han sig om.
— Tänker du ge mig pengar?
Anna såg på honom så länge att han själv hann höra hur ynklig frågan lät efter allt han nyss hade sagt.
— Nej.
— Så du kastar alltså ut mig utan ett öre?
— Du är en vuxen man som kallade sin fru för ett korkat får inför vänner. Bevisa för dig själv att du inte är beroende av henne.
Hans läppar ryckte till, men han bet ihop. Från nattduksbordet tog han en laddare, sin rakapparat, några par strumpor och passet. Sedan sträckte han handen mot asken med klockor.
— De här är mina.
— Jag gav dig klockorna. Ta dem. Jag behöver dem inte.
Det syntes att han hade räknat med motstånd. Han ville hitta något, vad som helst, att haka fast i. Men Anna tänkte inte slåss om föremål som saknade betydelse. Hennes mål var enkelt: få ut Erik ur lägenheten så snabbt som möjligt, inte drunkna i små, utdragna gräl om saker.
Efter tjugo minuter var väskan proppfull. Erik gick ut i hallen, tog på sig skorna och stannade vid ytterdörren.
— Nycklarna, sa Anna.
Han flinade snett.
— Dröm vidare.
Anna tog upp mobilen igen.
— Erik.
— Ta dina förbannade nycklar då. Hoppas du sätter dem i halsen.
Han ryckte upp nyckelknippan ur fickan och kastade den på hallbyrån. Anna plockade inte upp den direkt. Först kontrollerade hon den: nyckeln till överlåset, den till underlåset, nyckeln till postfacket. Allt fanns där.
— I morgon ringer jag en låssmed och byter lås, sa hon. Inte för att jag behöver något tillstånd. Utan för att jag inte vet om du har gjort kopior.
— Tror du verkligen att jag är en tjuv?
— Jag ser dig som en människa som, efter att ha förnedrat sin fru offentligt, bad henne om pengar till resan. Så förtroendet är slut.
Erik slet upp dörren.
— Du kommer krypande tillbaka. Vi får se hur länge du klarar dig utan mig.
Anna mötte hans blick utan att blinka.
— Erik, de senaste åren har vi snarare prövat motsatsen.
Han stormade ut i trapphuset. Dörren slog igen bakom honom. Anna vred om låset, lade handflatan mot den svala dörrytan och stod kvar så i några sekunder. Hon skakade inte. Hon grät inte. Hon rusade inte planlöst genom rummen. Det var först nu kroppen började förstå vad som hade hänt. Fingrarna blev tunga, axlarna kändes som om de fyllts med bly och i munnen kom en torr, metallisk smak. Hon gick ut i köket, fyllde ett glas med vatten och drack i små klunkar.
Sedan öppnade hon fönstret mer. Sommarkvällen vällde in i lägenheten tillsammans med ljudet från bilarna, doften av uppvärmd asfalt och ett avlägset hundskall.
Anna såg sig omkring i vardagsrummet. På bordet stod tallrikarna kvar, glasen, de uppskurna grönsakerna, vindruvorna ingen hade rört, servetterna. För bara en timme sedan hade allt varit rekvisita till en familjekväll. Nu såg det mer ut som platsen där ett långdraget misstag äntligen hade tagit slut.
Hon började inte städa genast. Först tog hon fram mobilen och fotograferade bordet och mappen med dokumenten.