— Är ni gifta? frågade jag.
Hon skakade på huvudet, helt utan att ana vad hennes svar skulle göra med mig.
— Nej, inte än. Vi är förlovade. Ringen är bara inlämnad för att minska storleken, den passade inte riktigt.
För ett ögonblick rubbades hela rummet.
Jag satte fingertopparna mot stolsryggen bredvid mig och tvingade kroppen att stå kvar, trots att benen nästan vek sig.
Hon märkte ingenting.
I stället fortsatte hon längre in i lägenheten, mot sovrummet, och pratade vidare om renoveringen, om hur köket skulle bli, om att ”Erik vill ha mer ljus och öppnare ytor”. På byrån stod ett fotografi i en ram.
Erik och hon.
På en strand.
Solbrända båda två. Lyckliga. Håret rufsigt av vinden.
Längst ner på bilden syntes datumet.
Förra sommaren.
Samma dagar då han hade försäkrat mig om att han skulle vara ”svår att nå under en jobbresa”.
Jag blev stående framför bilden, och det var som om den sista värmen i mig frös till is.
Från badrummet hördes ett klick när låset vreds om.
Sedan kom ljudet av ånga och rinnande vatten.
Och därefter Eriks röst, vardaglig, avslappnad, nästan öm:
— Älskling, har du sett min…
Han klev ut.
Endast insvept i en handduk.
Så fick han syn på mig.
Och stannade mitt i rörelsen.
Det varade bara en sekund. Kanske mindre. Men jag hann se allt. Hur färgen försvann ur hans ansikte. Hur rädslan for genom blicken. Och direkt efteråt något annat: kyla, snabbhet, beräkning. Han började redan tänka. Redan bygga en ny förklaring. Redan välja vem han skulle skydda, vad han skulle förneka och vilken lögn som kunde bära längst.
— Oj, sa han alldeles för snabbt. Du kom hem tidigare.
Kvinnan vände sig mot honom. Hon förstod fortfarande inte.
— Älskling, känner du mäklaren?
Jag slog långsamt igen pärmen som jag fortfarande höll i handen och log.
— Ja, sa jag. Vi känner varandra mycket väl.
Och just då insåg jag en sak: jag fick inte låta honom tala först.
Erik öppnade munnen.
Jag höjde handen.
Inte häftigt.
Inte dramatiskt.
Bara lugnt.
— Nej. Nu är det jag som pratar.
För första gången såg jag mer än förvirring i hans ögon. Jag såg ilska. Han förstod att han hade tappat kontrollen över situationen. Att manuset inte längre låg i hans händer. Jag var inte längre den bekväma hustrun som han kunde kasta en hastig förklaring åt medan hon grät. Jag hade blivit ett problem.
Kvinnan såg från honom till mig och sedan tillbaka igen.
— Vad är det som händer? frågade hon lågt.
Jag vände mig mot henne.
— Jag heter Anna. Och jag är ingen mäklare. Jag är Eriks fru. Hans lagliga fru. Vi har varit gifta i tretton år. Den här lägenheten är min. Jag ärvde den av min mormor innan vi gifte oss.
Efter de orden föll en sådan tystnad att jag hörde vattnet droppa inne i badrummet.
Hon bleknade.
Inte lite.
Till och med läpparna blev vita.
— Nej… viskade hon. Nej, han sa att ni hade varit skilda länge. Att pappren redan var inskickade. Att det bara var en formalitet kvar.
— Pappren? Jag vred långsamt huvudet mot Erik. Vilka papper menar du?
Han gjorde till slut ett försök att samla sig.
— Anna, gör inte en scen av det här. Jag kan förklara allt.
Jag skrattade till.
Det fanns inte ett uns glädje i ljudet.
— En scen? Du går runt med en främmande kvinna i min lägenhet, låter henne bära min morgonrock, säger att det här är ert hem och förbereder en försäljning. Och det är jag som gör en scen?
Hans käkar spändes.
Kvinnan tog ett steg bakåt.
— Försäljning? upprepade hon. Erik, du sa ju att lägenheten var din. Att vi skulle sälja den efter bröllopet och köpa hus.
— Maria, ge mig en minut, sa han kort, utan att se på henne.
Alltså Maria.
Jag lade namnet på minnet.
— Nej, sa jag. Du får inte en enda minut till.
Jag gick förbi honom och in i arbetsrummet.
Han ryckte till och följde efter.
— Anna, sluta nu.
Men jag visste redan vad jag letade efter. För en enda mening från Maria hade fått bitarna att falla på plats: ”De skulle komma och titta på lägenheten.” Sådant uppstår inte ur tomma luften. En försäljning förbereds. Och nästan alltid lämnar den spår efter sig.
I översta lådan i skrivbordet låg en blå mapp.
Präktigt ordnad.
Alltför prydligt ordnad.
Jag öppnade den där och då, mitt i rummet.
Och i samma ögonblick kände jag hur något inom mig gav vika ännu en gång.