I mappen låg kopior av mina identitetshandlingar.
Ett utdrag ur bostadsregistret.
Ett utkast till ett handpenningsavtal.
Ett förslag till fullmakt.
Och längst ned — min namnteckning.
Fast den var inte min.
Den var förfalskad.
Inte skickligt nog för att lura någon som verkligen granskade den. Men tillräckligt lik för att kunna slinka igenom om allt skedde hastigt, eller om pappren hamnade hos en ”rätt” sorts notarie.
Jag lyfte blicken mot Erik.
— Du har inte bara ljugit för mig, sa jag lågt. Du tänkte stjäla från mig.
Han svarade inte.
Och just den tystnaden blev mer avslöjande än något försvarstal hade kunnat vara.
Maria kom närmare. När hon fick syn på dokumenten blev hennes fingrar plötsligt ostadiga.
— Vad är det där?.. viskade hon. Du sa att allt var lagligt.
— Ja, sa jag innan han hann öppna munnen. Det verkar som om han har sagt rätt mycket.
Hon såg sig omkring i rummet, men nu med en annan blick. Som om lägenheten först i det ögonblicket blev verklig för henne. Mina böcker i hyllorna. De gamla ramarna på väggarna. Mattan jag en gång tagit med mig från mitt barndomshem. Muggen med den bleknade texten, den som stått på samma hylla ända sedan studietiden. Allt det där upphörde plötsligt att vara någon sorts ”gemensamt hem” för henne och Erik. Det blev i stället en plats där hon hade blivit placerad, mitt i någon annans lögn.
— Jag visste inte, sa hon.
Den här gången trodde jag henne.
Erik gick genast till motattack.
— Nu räcker det, sa han hårt. Okej, det gick för långt. Men du var ju aldrig hemma. Du reste jämt. Vi har levt som inneboende hos varandra i flera år. Jag ville bara få ett slut på allt utan bråk.
Jag betraktade honom länge.
— Utan bråk? Du planerade att sälja min lägenhet bakom ryggen på mig. Det kallas inte att avsluta något snyggt. Det kallas brott.
Han fnös, men ljudet saknade den säkerhet han försökte låtsas ha.
— Överdriv inte.
Jag tog upp mobilen.
En efter en fotograferade jag alla sidor i den blå mappen.
Sedan öppnade jag chatten med Karin — min vän och advokat, som jag hade känt sedan första terminen på universitetet — och skickade allt till henne i ett enda meddelande.
Det dröjde inte ens en minut innan telefonen ringde.
Jag satte på högtalaren.
— Anna, sa Karin. Hennes röst var redan samlad, kylig och helt professionell. Släpp inte ut honom ur lägenheten. Om det finns en förfalskad fullmakt där, eller ett avtalsutkast med dina uppgifter, ringer du polisen omedelbart. Och du försöker inte reda ut det här ensam med honom.
Erik blev vit i ansiktet.
— Har du blivit galen?
Jag hade redan slagit 112.
Maria stod och såg på honom med en blick som en kvinna bara ger en man en enda gång i livet — i samma sekund som kärleken dör och avsmak tar dess plats.
— Du sa att hon var ditt ex, sa hon nästan ohörbart. Du sa att lägenheten var din. Du sa att förlovningen betydde att vi började om.
Han ryckte runt mot henne.
— Kan inte du åtminstone hålla tyst!
Det var då hans riktiga ansikte kom fram.
Inte det där ansiktet med handduken, leendet och berättelsen om en ”komplicerad period”.
Utan det nakna.
Spända.
Giriga.
När polispatrullen kom satt jag redan i köket.
Lugn. Nästan iskall.
Framför mig låg den blå mappen, mitt pass, utdraget om lägenheten och koppen som en annan kvinna hade druckit ur samma morgon.
Först försökte Erik låta självsäker.
Sedan började han säga emot sig själv.
Därefter påstod han att det bara handlade om ”arbetsutkast”.
Efter det förklarade han att han bara hade velat ”förbereda marken”.
Och till sist kom han fram till att jag blåste upp allting av svartsjuka.
Jag avbröt honom inte.
Jag höjde inte rösten.
Polisen bläddrade igenom pappren, ställde frågor och antecknade. Karin var redan på väg hem till mig. Maria, fortfarande tyst, tog fram sin telefon och visade meddelandena där Erik hade diskuterat försäljningen av ”sin” lägenhet med henne, pratat om ett nytt hus och till och med skrivit att ”exet” nog skulle krångla lite först, men att hon ändå skulle skriva under till slut.
När Erik insåg att ingen längre tänkte anpassa sig efter hans version av verkligheten blev han rädd på riktigt för första gången.
— Anna, vi behöver inte göra så här, sa han nu betydligt lägre. Jag hade stoppat allt.
— Självklart, svarade jag. Direkt efter att pengarna hade kommit in.
De satte inte handfängsel på honom.
Det blev inget dramatiskt, inget som på film.
De bad honom bara följa med för att lämna en förklaring om handlingarna och den möjliga bedrägerimisstanken.