— Öppna dörren, hör du! Annars ringer jag räddningstjänsten, och då klipper de upp låsen utan att blinka! ropade jag och slog knytnäven hårt mot den konstläderklädda ytterdörren.
Nyckeln vred sig bara ett halvt varv i låset och tog sedan tvärstopp. Inifrån hördes dessutom det torra klicket från en regel — en regel som jag själv aldrig brukade använda.
Långsamt gled dörren uppåt inåt. I öppningen stod min yngre syster Maria. Över axlarna bar hon min älskade smaragdgröna morgonrock i äkta siden, den jag hade köpt på NK för bonuspengarna från jobbet. Fållen släpade över det smutsiga golvet.
— Men Anna lilla, varför bankar du som en galning? gäspade Maria och lade ena handen över sin rundade mage. — Vi sover faktiskt fortfarande.
Jag klev över tröskeln och trampade rakt på ett par främmande, nedgångna sneakers med slitna tår. På hallbyrån låg en hög reklamblad, smutsiga nycklar och ett tomt cigarettpaket.
Ur krukan med min holländska fikus stack en fimp upp. En grå strimma aska hade smutsat ner de blanka, välskötta bladen. Mina naglar borrade sig så hårt in i handflatorna att det gjorde ont.
— Maria, ta av dig min morgonrock omedelbart, packa ihop era saker och försvinn härifrån. Ni får exakt tio minuter.
— Tjena, juristen, hördes en släpig röst från köket.
I dörröppningen dök Erik upp, min systers man. Han stod där i grå trikåkalsonger med en immig ölflaska i handen. På ena axeln lyste en färsk rivskrämma.
— Vad är det för liv? flinade Erik och tog en klunk direkt ur flaskhalsen. — Vi är faktiskt här på helt laglig grund. Du har väl hört talas om lagen? Det där är ju ditt område, eller hur?
— Erik, håll mun innan jag möblerar om dina tänder, sade jag och gick så nära honom att han tvingades räta på sig. — Ut ur min lägenhet. Nu.
— Det har du ingen rätt till, Anna, pep Maria och putade gråtfärdigt med läpparna medan hon gömde sig bakom sin mans breda rygg. — Erik säger att din trea är jättestor. Du sitter ju ändå här ensam som någon eremit, och jag ska snart föda. Har inte familjen rätt till drägliga villkor?
— Vi har papper på det, så ta det lugnt, fru bostadsägare, sade Erik. — Vi blir kvar ett bra tag.
Jag gick in i sovrummet och låste dörren precis framför näsan på Erik, som började svära ute i hallen. Hjärtat slog så hårt att det kändes som om det satt uppe i halsen.
Med skakande fingrar fällde jag upp locket till datorn, loggade in på Mina sidor hos Skatteverket och väntade medan laddningssymbolen snurrade i en plågsam evighet. Till slut blinkade skärmen till.
Under rubriken ”Min bostad” lyste ett nytt meddelande från myndigheten. Meddelandet gällde min trerumslägenhet.