I meddelandet stod det att två personer numera var folkbokförda på adressen: Erik och Maria. Giltighetstid: fem år. Grund: ett avtal om vederlagsfri nyttjanderätt till bostaden. Längst ner, i rutan där det stod ”Fastighetsägare”, fanns min namnteckning — eller snarare en klumpig imitation av den.
Jag sjönk bakåt mot stolens ryggstöd och märkte hur fingertopparna blev iskalla. Som jurist med bostadsrätts- och fastighetsmål som specialitet behövde jag inte mer än några sekunder för att förstå upplägget. Maria var gravid. Så fort barnet föddes skulle det kunna skrivas på moderns adress utan att jag som ägare fick säga ett ord om saken. Och att få ett spädbarn avregistrerat till ingenstans skulle varken socialtjänsten eller domstolarna tillåta i första taget. Jag skulle kunna fastna i processer i åratal, kanske tills ungen blivit myndig, medan Erik satt kvar vid mitt köksbord och drack öl som om lägenheten vore hans.
Blicken gled mot nyckelskåpet vid hallen. Kroken där extranyckeln brukade hänga var tom. Maria hade tagit den för en månad sedan, när hon kommit förbi ”bara för att dricka te”.
Något gammalt och förkolnat revs upp inom mig. Jag var arton när mina föräldrar i hemlighet sålde min avlidna mormors lilla trähus utanför Västerås — den enda plats där jag någonsin känt mig helt trygg. Pengarna gick till Marias överdådiga bröllop på en herrgård, med limousin, liveband och allt det där hon ansåg sig förtjäna. Äktenskapet sprack efter sex månader. Mitt barndomshem däremot kom aldrig tillbaka. Mina föräldrar ryckte bara hjälplöst på axlarna och sa: ”Maria behöver det mer. Hon är ju så känslig.”
Den gången stod jag utan något alls. Nu var jag trettiotre. Och bakom mig fanns hundratals vunna mål.
Jag slog igen datorn och drog ett långt andetag.
Trodde de att jag skulle rusa till tingsrätten, gråta inför en domare och börja bestrida avtalet på vanligt sätt? Nej. Civilprocesser tar tid. Jag tänkte börja från ett håll som skulle slå undan benen på dem för gott.
På morgonen lämnade jag lägenheten utan ett ljud.
Maria sov tungt på min soffa, med ena handen över magen. Erik hade somnat i köket med orakad kind mot den kladdiga bordsskivan, bredvid en tom ölburk. Låt dem tro att de hade vunnit. Det jag behövde just då var tid.
Först åkte jag till en sakkunnig jag kände sedan tidigare. Ett akutpåslag på femhundra kronor senare hade jag, redan samma kväll, ett formellt utlåtande från en oberoende handstilsgranskning liggande på mitt skrivbord. Den blå stämpeln bekräftade svart på vitt: underskriften på nyttjanderättsavtalet var inte skriven av mig. Den hade formats av någon annan, med hårt och ojämnt tryck — sannolikt av en man.
Samma dag lämnade jag in en polisanmälan. Urkundsförfalskning. Folkbokföringsbrott. Den unge polisen i receptionen tog emot handlingarna och började långsamt bläddra igenom bunten.