Han hann inte särskilt långt innan jag sköt fram det dokument som förändrade allt.
Kvällen före hade jag ringt Sofia, en gammal kurskamrat som numera arbetade på kommunens bostadsavdelning. Vi möttes på ett stimmigt kafé vid centralstationen, över varsin bitter americano. Efter en stund vred hon skärmen mot mig och lät mig se uppgifterna i systemet. Det jag läste där fick mig att le för första gången på en hel vecka.
Erik, som på papperet stod utan arbete, hade ansökt om kommunalt bostadsstöd inom ett program för unga familjer — en ersättning som skulle täcka en del av hyran. Ett av grundkraven var att den sökande kunde visa upp ett giltigt avtal om nyttjanderätt till en bostad med minst arton kvadratmeter per person. Och detta geni hade lämnat in just det förfalskade avtalet som gällde min lägenhet.
Därmed handlade det inte längre bara om ett infekterat familjebråk. Nu rörde det sig om bidragsbedrägeri. Ett försök att komma åt offentliga medel. Och när någon försöker stjäla pengar ur det allmännas kassa brukar rättsväsendet plötsligt bli betydligt mindre sömnigt.
Sofia bekräftade dessutom att beslutet om utbetalning redan var undertecknat. Den första överföringen, tolv tusen kronor, skulle sättas in på Eriks konto samma fredag.
— Nåväl, kära släktingar, mumlade jag när jag klev ut från bostadsavdelningens lokaler och möttes av den råa vinden. Då spelar vi efter mina regler nu.
På fredagskvällen låste jag upp lägenhetsdörren med min egen nyckel. Den extra regeln var inte dragen den här gången. De väntade tydligen på matleverans.
Bakom mig stod tre personer: Bergström, en bister områdespolis med kaptensgrad, en handläggare från folkbokföringsenheten med myndighetsbricka på bröstet och en representant från bostadsavdelningen med en tung lädermapp tryckt mot sidan.
Från köket hördes Marias klingande skratt och ljudet av porslin som slogs mot bordsskivan. De firade. På bordet stod en tom pizzakartong, bredvid den en flaska halvsött vin. Erik hade sjunkit ner i min fåtölj och lagt upp fötterna på stolen intill, som om han redan ägde allt omkring sig.
— Åh, Anna är här! utbrast Maria teatraliskt och slog ihop händerna, men stelheten i hennes ansikte avslöjade henne när hon fick syn på myndighetspersonerna. Osten från pizzabiten hon höll i handen hade stelnat i en smutsig tråd.
— Erik Andersson? Bergström tog ett steg in i köket och fyllde nästan hela dörröppningen. Områdespolis Bergström. Jag vill se legitimation.
— Vad är det frågan om? Erik reste sig halvt, men knäna svek honom och började darra. Vi är skrivna här. Allt är lagligt…
— Ni var skrivna här, avbröt kvinnan från folkbokföringsenheten honom med en röst som inte lämnade något utrymme för invändningar.