och lade ett myndighetsbeslut på köksbordet.
— Den tillfälliga folkbokföringen har upphävts, eftersom det har konstaterats att handlingarna som lämnats in var förfalskade. Den tekniska granskningen visar att bostadsägarens underskrift inte är äkta.
Erik tappade all färg i ansiktet.
— Och det stannar inte där, fortsatte representanten från enheten och slog upp sin pärm. Andersson, det finns dessutom en brottsanmälan mot dig gällande bedrägeri i samband med bidragsutbetalningar. Du har använt ett falskt avtal för att få statligt stöd beviljat.
— Anna! Maria skrek så gällt att det skar i öronen. Hon grep sig om magen och sjönk dramatiskt ner mot golvet. — Anna, snälla! De kommer att sätta Erik i fängelse! Vi är ju familj, hur kan du göra så här? Jag ska ju få barn!
Jag såg på hennes påklistrade tårar utan att röra en min.
— Ni sålde min mormors hus bakom ryggen på mig när jag bara var arton, sade jag och mötte hennes blick utan att vika undan. — Nu försökte ni ta min lägenhet också. Packa era väskor och försvinn härifrån. Det här är mitt hem.
För att slippa ett verkligt fängelsestraff för bidragsbedrägeriet tvingades Erik erkänna allt och samarbeta med utredningen. Domstolen gav honom ett kännbart bötesstraff och beslutade att han skulle betala tillbaka varenda krona som hade betalats ut på felaktiga grunder. Några egna pengar hade han inte. För att klara skulden och dessutom kunna betala advokaten sålde han sin andel i föräldrarnas bostadsrätt till ett rent underpris.
Numera bor han, Maria och deras nyfödde son inklämda i hans mammas lilla, dragiga hörnlägenhet i ett slitet område långt ute i utkanten av stan. Pengarna räcker aldrig. Erik sliter som vanlig lager- och bärhjälp åt en byggvaruhandel, och om kvällarna dövar han sig med billig sprit. Maria bråkar dagligen med sin svärmor om disk som står kvar, smutsiga golv och allt annat som går att gräla om. Grannarna ringer polisen med jämna mellanrum när skriken blir för höga och kastruller börjar flyga genom köket.
Jag vet allt detta eftersom mamma ibland ringer mig och gråter i luren. Hon kallar mig hård och hjärtlös. Hon skriker att jag förstört min systers liv och lämnat min systerson utan ett riktigt hem.
Jag säger ingenting. Jag trycker bara bort samtalet.
Genom fönstren i min lägenhet strömmar ett mjukt ljus in och lägger ett varmt, gyllene skimmer över väggarna. På den tjocka mattan vid mina fötter ligger labradoren Rich utsträckt. Han andas tungt och belåtet med sin fuktiga nos vilande mot tassarna.
Jag försvarade det som var mitt. Jag stal ingenting från någon, levde inte på någon annans bekostnad och tänker inte heller lämna ifrån mig det jag själv har rätt till. Mitt samvete är rent.