– Sluta leka direktör, Anna! sa Maria och lyfte min tjänstelaptop över konferensbordet. – I din ålder borde man sitta hemma, inte stå här och ge order åt karlar.
– Ställ ner den, sa jag.
– För sent, svarade Erik.
Datorn slog först i bordskanten och föll sedan ner på golvet. Höljet sprack. Skärmen blinkade till en gång och blev svart.
Maria stod mitt i CederSoft AB:s låsta mötesrum, klädd i en ljus kavaj och med ett besökskort hängande i ett band runt halsen. Hon var sjuttiofyra år gammal, men i någon annans kontor rörde hon sig som om hon hade kommit hem till sig själv för att kontrollera ordningen.
Erik, min man och samtidigt min ställföreträdare, gjorde inte ens en ansats att ingripa.
Han rättade bara till manschetten på skjortan och såg på mig med den där blicken som om han väntade sig att jag skulle börja förklara mig.
– Mamma slog sönder din fåniga dator, sa han. – Det är lite sent att gråta över det nu.
Jag såg på locket med bucklan. På gångjärnet som gått av. På säkerhetsavdelningens inventarieetikett, som nu stack ut snett från sidan.
På den datorn fanns underlag till patentansökningar. En skyddad gren av källkoden. Tekniska specifikationer för moduler som vi snart skulle visa för investerarna.
Inga nycklar utan tvåfaktorsskydd fanns lagrade där. Säkerhetskopiorna fanns också. Jag var inte någon flicka som förvarade hela företaget på ett enda USB-minne i handväskan.
Men det förändrade inte kärnan.
Företagets egendom hade precis förstörts framför mig.
Inte under ett gräl hemma. Inte i trapphuset. Inte av misstag.
Utan i ett konferensrum. Under kameror. Med inspelningen påslagen. Och i närvaro av min egen vicechef, som själv hade släppt in en utomstående person i en skyddad del av kontoret.
– Erik, sa jag. – Vem registrerade besöksbehörigheten åt din mamma?
Han ryckte på axlarna.
– Jag. Och?
– Vem tog henne hit utan en godkänd begäran till säkerhetsavdelningen?
– Det var jag som följde henne in. Anna, börja inte med dina instruktioner nu. Mamma ville prata.
– Hon har pratat färdigt.
Maria fnös.
– Äntligen fick någon visa dig att du inte är någon drottning. Erik har burit allt här på sina axlar i åratal, medan du sitter i din stol och låtsas vara chef.
Jag nickade. Bara en gång.
– Jag förstår.
Det där korta svaret förändrade allt.
Erik begrep det inte ännu. Han var van vid att jag gick i diskussion. Att jag förklarade. Att jag påminde honom om att bolaget fanns innan han kom in i bilden. Att de första avtalen hade min underskrift. Att vår första server stod under mitt skrivbord. Att jag betalade lönerna till teamet innan jag tog ut min egen.
Han var van vid att jag höll ihop hemmet, kontoret, rapporterna, kunderna och hans självkänsla.
Just då slutade jag hålla ihop honom.
Jag tog upp interntelefonen från bordet.
– Skicka hit säkerhetsansvarig, bolagsjuristen och Johan till mötesrummet. Omedelbart. Ja, nu. Och kalla till ett akut styrelsemöte klockan elva fyrtio. Dagordning: skada på företagets egendom, spärrning av vice vd:ns behörigheter och upphörande av Erik optionspaket.
Vid ordet ”optionspaket” försvann lugnet ur Eriks ansikte.
– Vad håller du på med?
– Jag formulerar dagordningen.
– Anna, du agerar i affekt.
– Nej.
Det var sant. Känslor fanns det nästan inga kvar. Bara en rak följd av nödvändiga åtgärder.
Maria höjde hakan.
– Vilken styrelse pratar du om? Jag är din mans mor. Jag har rätt att säga vad jag tycker.
– Att säga något, ja. Att förstöra bolagets egendom, nej.
– Egendom hit och dit. Det är bara en plåtburk.
– Det är företagsutrustning med begränsad åtkomst.
– Hör du, Erik? sa hon och vände sig mot sin son. – Pratar hon så där hemma också? Som om alla vore hennes anställda?
Erik tog ett steg närmare mig.
– Anna, stoppa den här cirkusen. Nu.
Då såg jag hans högra hand. Mellan fingrarna höll han mitt gamla passerkort som projektledare. Det svarta. Samma kort som hade försvunnit en vecka tidigare.
Jag hade trott att det låg kvar i bilen.
– Ge mig kortet.
– Vilket kort?
– Mitt gamla passerkort. Det du håller i handen.
Han knep hårdare om plastbrickan.
– Det spelar ingen roll.
– Från och med nu spelar allt roll.
Dörren öppnades. Först kom väktaren Lars in. Efter honom klev Sofia, bolagets jurist, in med en surfplatta och en tunn mapp under armen. Strax därefter visade sig Johan, vår tekniska chef. Hans blick gick genast till golvet.
– Är det Anna Anderssons arbetsdator? frågade han.
– Det var det, svarade jag. – Be administratörerna spärra alla sessioner omedelbart, utfärda nya tokens och granska åtkomstloggarna för de senaste sju dagarna.
– Jag sätter igång direkt.
Han tog upp mobilen och gick ut i korridoren utan att ställa en enda överflödig fråga.
Erik vände sig häftigt mot mig.
– Tänker du framställa mig som en tjuv inför mina egna medarbetare?
– Jag dokumenterar en incident.
– Jag är din man.
– Och min ställföreträdare. I det här rummet väger det senare tyngre.
Den meningen träffade honom hårdare än ett gräl hade gjort. Hemma kunde han fortfarande spela rollen som sårad make. På kontoret återstod bara befattning, rutiner och underskrifter.
Maria ryckte åt sig väskan från stolen bredvid.
– Erik, vi går. Den här viktiga damen kan få sitta kvar och pyssla med sina apparater.
– Ni stannar tills vidare, sa Sofia. – Vi behöver ta ner era förklaringar till protokollet.
Min svärmor snodde runt.
– Och vem är ni?
– Bolagsjurist.
– Ni är allihop hennes knähundar här.
Sofia öppnade surfplattan.
– Lars, se till att vittnen finns på plats och att kamerainspelningen säkras, tack.
Väktaren ställde sig vid dörren. Inte hotfullt. Han bara ställde sig där.
Erik såg på mig, men nu utan den tidigare självsäkerheten.
– Anna, du går över gränsen.
– Nej, sa jag. – Jag flyttar tillbaka den.
Klockan elva fyrtio satt vi i det stora konferensrummet. Inte i rummet där datorn låg kvar på golvet. Där arbetade redan en tekniker: han fotograferade skadorna, kontrollerade inventarienumret och lade de små plastdelarna från höljet i en genomskinlig påse.
Enligt vår bolagsordning fanns styrelsen som ett särskilt organ för investerarfrågor, optionsprogrammet och ärenden som krävde formella beslut.