Hit hörde även frågor om behörighet till skyddade utvecklingsprojekt. Förr hade Erik avfärdat allt sådant som meningslös byråkrati. Nu hade just den byråkratin blivit en mur.
I det stora konferensrummet satt fem personer.
Jag. Johan. Sofia. Magnus, minoritetsinvesteraren. Och Olof, ansvarig för informationssäkerheten.
Till en början vägrade Erik att komma in.
Sedan gjorde han det ändå. Han drog ut en stol och placerade den en bit från bordet, som om själva avståndet skulle visa att han inte hörde till oss. Maria blev kvar ute i korridoren. Efter att hon för andra gången försökt avbryta Sofia hade hon blivit ombedd att lämna rummet.
– Dagordningen är känd, sa jag. – Vi börjar.
Erik gav ifrån sig ett kort, hånfullt ljud.
– Anna har alltså bestämt sig för att hålla familjedomstol.
– Ett bolagsmöte, rättade Sofia honom. – Familjära omdömen kommer inte att tas in i protokollet.
Magnus lyfte blicken från utskriften framför sig.
– Erik, om jag förstår saken rätt var det du som ordnade gästbehörigheten åt din mor?
– Ja. Och?
– Du var medveten om att konferensrummet var spärrat område?
– Hon är min mamma.
– Det där är inget svar, sa Johan.
Erik vände sig mot mig i stället.
– Plötsligt har alla blivit så modiga.
Jag svarade inte.
Sofia startade en kort videosekvens på skärmen. Inga onödiga detaljer, bara det som behövdes: korridoren, dörren till konferensrummet, Marias handrörelse och den bärbara datorn som föll. Sedan frös bilden.
– Skadan på bolagets egendom är dokumenterad, sa hon. – Gästbehörigheten har registrerats av Erik. Annas passerkort användes för inträde i den skyddade zonen klockan 09.52. Enligt passageloggen rör det sig om ett äldre chefskort som skulle ha återlämnats och spärrats.
Olof lade till, utan att höja rösten:
– Klockan 10.04 gjordes dessutom ett försök från Eriks användarkonto att exportera listan över våra kodförråd. Systemet nekade begäran eftersom behörigheten inte räckte. En minut innan Maria gick in i konferensrummet försökte samma konto öppna avsnittet med underlag till patentansökningarna.
Erik rätade på ryggen.
– Det där är arbetsrelaterad åtkomst. Jag är vice vd.
– En vice vd har inte rätt att kringgå behörighetsnivåer, sa Olof.
– Så du är också emot mig nu?
– Jag är för säkerhetsgränsen.
Eriks mun blev ett smalt streck.
Jag slog upp mappen som låg framför mig. Där fanns bolagsavtalet från mars 2023. Där fanns också optionsavtalet.
Båda hade Erik skrivit under själv. Leende, till och med. På den tiden kallade han det en formalitet. Han ville hemskt gärna få kallas partner, men han ville inte satsa några pengar. Därför hade jag föreslagit en tydlig konstruktion: en framtida ägarandel genom ett optionspaket efter fem års arbete, under förutsättning att han inte gjorde sig skyldig till handlingar som skadade bolaget.
De där arton procenten brukade han kalla ”min andel”. Han skröt om dem på möten. Inför mitt team kunde han säga: ”Snart tröttnar Anna, och då tar jag över alltihop.” Jag hade hört det mer än en gång.
Och jag hade varit tyst alldeles för länge.
Sofia bläddrade fram rätt sida.
– Erik, punkt 7.2 i optionsavtalet. Händelse hänförlig till illojal deltagare. Avsiktlig skadegörelse eller medverkan till skadegörelse på bolagets egendom. Brott mot åtkomstreglerna. Försök att utan tillstånd komma åt konfidentiellt material. Följden är att rätten att acceptera optionen upphör och att samtliga obetalda bonusar kopplade till den framtida andelen nollställs.
– Det där är bara papper, fräste Erik.
– Det där är din underskrift, sa jag.
Han såg på mig.
För första gången den här förmiddagen syntes äkta förvirring i hans ansikte. Inte ånger. Bara en beräkning som plötsligt inte gick ihop.
– Du kan inte göra så, sa han lågt.
– Det är inte jag som kan. Det kan avtalet. Och styrelsen.
– Du har planerat det här.
– Jag har förberett bolaget för tillväxt. Du trodde hela tiden att det var en bur byggd åt mig.
Magnus knackade lätt med pennan mot bordsskivan.
– För protokollets skull vill jag precisera en sak. Vi talar alltså inte om att ta ifrån Erik en registrerad andel i aktiekapitalet. Det vi behandlar är upphörandet av hans optionsrätt och hans deltagande i partnerprogrammet på ledningsnivå. Korrekt?
– Korrekt, svarade Sofia. – Erik har ingen registrerad ägarandel i aktiekapitalet. Han har haft en rätt att förvärva en sådan i framtiden, om villkoren uppfylldes. De villkoren har brutits.
Erik reste sig så häftigt att stolen skrapade mot golvet.
– Så i flera år har du kallat mig partner, och nu säger du att jag inte är någonting?
Jag slog igen mappen.
– I flera år gav jag dig möjlighet att bli partner. Du tog med din mamma in i ett skyddat område, gav henne mitt passerkort, lät henne skada arbetsutrustning och försökte sedan använda händelsen som påtryckning. Det är inte partnerskap.
– Mamma tappade bara humöret!
– I protokollet kommer det att stå att en utomstående person skadade företagets egendom. Och att vice vd:n möjliggjorde tillträdet och inte förhindrade incidenten.
– Sluta spela hustru. Du klarar inte att hålla ihop det här företaget utan mig.
Johan lyfte blicken.
– Jag har arbetat här i tolv år. Det är Anna som håller ihop företaget. Inte familjediskussioner.
Erik stirrade på honom.
– Förrädare.
– Anställd, svarade Johan.
Jag lade fram beslutsfrågorna för omröstning.
Den första: att spärra Eriks åtkomst till samtliga interna system tills den interna utredningen var avslutad.
Den andra: att från och med samma dag entlediga Erik från uppdraget som vice vd.
Den tredje: att fastställa att en händelse hänförlig till illojal deltagare enligt optionsavtalet hade inträffat.
Den fjärde: att upphäva hans rätt att erhålla optionspaketet om arton procent.
Den femte: att rikta ett krav mot honom om ersättning för bolagets skada.
Den sjätte: att överlämna allt material kring incidenten till extern jurist för vidare åtgärder.
Vi röstade punkt för punkt.
Ja. Ja. Ja. Ja.
Erik sa ingenting. Han satt bara där och följde mina händer med blicken, som om han fortfarande väntade på något.