Kanske på att de skulle tveka.
Det gjorde de inte.
När mötet var avslutat skrev Sofia ut protokollet. Jag satte min namnteckning längst ned. Magnus gjorde detsamma. Johan undertecknade efter honom. Olof bifogade sin tekniska rapport.
Några minuter senare dök en grå systemruta upp på skärmen till Eriks arbetsdator inne på hans kontor.
”Kontot har inaktiverats av administratören.”
Han såg meddelandet själv.
Jag stod kvar i dörröppningen. Jag skyndade inte på honom. Jag höjde inte rösten.
På hans skrivbord låg tre visitkortshållare, en dyr penna, en brevtyngd med företagets logotyp och en bunt presentationer där han på eget initiativ hade ändrat sin titel till ”operativ partner”. Tidigare hade jag låtsats att jag inte märkte det. För mycket att göra. För många parallella projekt. För stark vana att jämna ut kanter innan de blev synliga.
Nu hade varje sådan detalj förvandlats till bevis.
– Du slår sönder vår familj på grund av en laptop, sa Erik.
– Nej, svarade jag. Laptopen gjorde bara att jag såg hela mönstret.
– Vilket mönster?
– Pressen hemma. Pressen här på kontoret. Samtalen med anställda bakom min rygg. Försöket att komma åt låst material. Och dagens föreställning med Maria.
Han slog handflatan i bordsskivan. Inte hårt. Mest för ljudets skull.
– Hon är en äldre människa.
– Hon är en myndig person som befann sig här inne med hjälp av ditt passerkort.
– Tänker du dra min mamma inför domstol?
– Jag tänker skydda bolaget.
– Bolaget är jag också.
– Inte längre.
Det var då han förstod.
Inte när datorn låg sönderslagen på golvet. Inte när Lars ställde sig vid dörren. Inte när juristen läste upp avtalsklausulen.
Han förstod först vid de två orden.
Inte längre.
Hans mobil började vibrera. Först en gång. Sedan en gång till. Sedan en tredje. Han kastade en blick på skärmen och vände genast bort ansiktet, men efter några sekunder öppnade han ändå meddelandet.
Det var ett mejl från bolagssekreteraren.
”Meddelande om upphörande av deltagande i optionsprogrammet.”
Strax därefter kom ett från säkerhetsavdelningen.
”Behörigheter spärrade.”
Sedan ett från HR.
”Beslut om avstängning från arbetsuppgifter under intern utredning.”
Erik sjönk långsamt ned i stolen. Ingen dramatisk gest, inget teaterstycke. Han satte sig helt enkelt därför att det blivit obekvämt att stå.
– Anna, sa han, och rösten lät annorlunda nu. Vi pratar om det här hemma.
– Vi kommer att prata via ombud.
– Menar du allvar?
– Ja.
– Jag är din man.
– Än så länge. Handlingarna om skilsmässa lämnas in separat.
Han försökte le, men ansiktet orkade inte hålla ihop uttrycket.
– Så du har redan bestämt allt.
– Det var du som bestämde i morse, när du sa: ”Mamma slog sönder din förbannade dator.” Du begrep bara inte att det inte var datorn som gick sönder.
Han svarade inte.
Ute i korridoren hördes Marias röst i korta, vassa fragment. Hon grälade med Lars.
– Jag är vice vd:ns mor!
– Vi går mot utgången.
– Jag är en äldre kvinna!
– Vi går mot utgången.
Jag gick ut till dem.
Så fort Maria fick syn på mig rätade hon på ryggen.
– Nå? Har du lekt färdigt nu? Vänta bara tills Erik tar itu med dig.
– Erik är inte längre vice vd.
Hennes ansikte stelnade.
– Vad sa du?
– Han är avstängd. Optionspaketet är upphävt. Alla behörigheter är spärrade. Och ni kommer att få ett skadeståndskrav för den förstörda utrustningen.
– För en liten metallpryl?
– För era handlingar. Metallprylen råkade bara dokumentera dem.
Hon knep hårdare om remmen till sin handväska.
– Du vågar inte göra så här mot familjen.
– På kontoret finns ingen familj. Här finns befattningar, egendom, behörigheter och ansvar.
– Vem tror du att du är utan min son?
Jag lät blicken glida mot skylten på väggen. CederSoft AB. Under den satt en liten metallplatta med texten: ”Verkställande direktör – Anna Andersson.”
Den hängde inte där som prydnad. Inte som uttryck för fåfänga. Den var bara ett faktum.
– Verkställande direktör, sa jag.
Lars öppnade dörren mot hisshallen åt Maria. Hon drog efter andan som om hon tänkte säga något mer, men just då kom Erik ut från sitt kontor med en kartong i famnen.
I den låg hans privata saker: två ledarskapsböcker, en laddare, hörlurar och ett träställ för mobilen. Överst låg just den där visitkortshållaren med texten ”operativ partner”, den han hade beställt utan att fråga någon.
Maria såg på kartongen. Sedan på sin son.
– Erik?
Han mötte inte hennes blick.
– Vi åker, mamma.
Ute vid hissarna vände han sig om mot mig.
– Det här kommer du att ångra.
– Alla invändningar lämnas skriftligen, svarade jag.
Hissdörrarna gled igen.
Jag gick tillbaka till konferensrummet. Samma rum som nyss. Skärvorna var redan borta från bordet. En medarbetare från säkerhetsavdelningen hade ställt fram en reservdator. Johan hade öppnat återställningspanelen för projektet på skärmen.
– Koden är intakt, sa han. Repositorierna är rena. Nycklarna är utfärdade på nytt. Patentunderlaget har återställts från arkivet. Det enda vi förlorade var chassit och ett par timmars arbete.
– Inte bara chassit, sa jag.
Han förstod och ställde inga följdfrågor.
Framåt kvällen kom den externa juristen. En lugn man med en smal dokumentmapp under armen och en vana att ställa korta frågor. Han gick igenom inspelningen, åtkomstloggarna, styrelseprotokollet, optionsavtalet och skadeanmälan för den förstörda utrustningen.
– När det gäller optionen står ni starkt, sa han. Skadekravet också. Arbetsrättsligt måste allt däremot göras strikt: avstängning, utredning, begäran om förklaring, formellt beslut. Inga onödiga formuleringar.
– Det kommer inte att finnas några onödiga formuleringar.
– Bra. Och den privata delen?
Jag tog fram ännu en mapp. Där låg kopior på lägenhetshandlingarna, kontoutdrag från mina privata bankkonton och ett utkast till ansökan om äktenskapsskillnad.
– Separat, sa jag. Helt utan koppling till bolaget.
Juristen nickade.
– Det är korrekt.
På kvällen skickade Erik sitt första meddelande.
”Vi måste lugna ner oss.”
Jag svarade inte.
En minut senare kom nästa.
”Mamma är förtvivlad.”
Jag svarade inte då heller.
Sedan kom ett tredje.
”Du kan inte bara stryka tjugo år.”
Jag såg på skärmen en stund och stängde av aviseringarna till morgonen. Inte numret, inte ännu. Men aviseringarna stängde jag av.