Strax därefter ringde Sofia.
– Anna, protokollet har skickats ut till samtliga berörda. Erik har bekräftat att han tagit emot det. Dessutom har han mejlat till företagets gemensamma adress och krävt att sammanträdet ska ställas in, med hänvisning till att en ”familjekonflikt inte hör hemma i verksamheten”.
– Svara med standardsvaret.
– Det är redan gjort. Jag skrev att ärendet gäller skada på bolagets egendom, överträdelse av åtkomstreglerna och villkoren i optionsavtalet.
– Tack.
– En sak till. Personalen undrar om morgondagens avstämningsmöte blir av.
Jag kastade en blick på kalendern. Demonstrationen för investerarna låg kvar klockan tio. Världen hade inte stannat. Projektet hade inte upphört att existera. Teamet väntade fortfarande på beslut.
– Det blir av, sa jag. Samma tid som vanligt.
Nästa morgon dök Erik ändå upp.
Klockan 08.48 stod han vid spärrarna i entrén till kontorshuset och höll sitt passerkort mot läsaren. Först en gång. Sedan en till. Och en tredje.
Lampan lös rött.
Vakten bakom disken sa artigt:
– Er behörighet är inte längre aktiv.
Då fick Erik syn på mig vid hissarna.
– Anna!
Jag stannade. Bredvid mig stod två utvecklare och en projektledare. Alla tre blev plötsligt mycket upptagna av sina mobilskärmar.
– Jag diskuterar inte företagsfrågor i entrén, sa jag.
– Försöker du förödmjuka mig?
– Jag har kommit hit för att arbeta.
– Det har jag också.
– Du saknar tillträde.
– Det här är mitt företag!
– Du hade en rätt att erhålla ett optionspaket på arton procent. Den rätten har upphört enligt styrelsens beslut och enligt villkoren i det avtal du själv undertecknat.
Han tog ett steg mot mig, men vakten reste sig genast från sin plats.
Erik märkte det.
– Har du satt säkerhetspersonal på mig nu också?
– Jag ser till att åtkomstreglerna följs.
– Anna, kom igen. Nu räcker det. Jag gick för långt. Mamma också. Men du vet hur hon är. Hon är av den gamla skolan. Hon har sitt temperament.
– Temperament ger ingen rätt att förstöra bolagets egendom.
– Jag köper en ny dator åt dig.
– Åt företaget, rättade jag. Och det löser inte saken.
Han sänkte rösten.
– Vad vill du ha?
– Skriftliga förklaringar. Samtliga passerkort tillbaka. Alla arbetsrelaterade lagringsenheter överlämnade. Och ingen kontakt med personalen utan att det först stämts av med juristen.
– Du pratar med mig som om jag vore en främling.
– I bolagets ärende är du numera motpart i en tvist.
Han såg på människorna runt omkring oss. Sedan på vakten. Därefter på spärren som vägrat släppa igenom honom.
Dagen innan hade han fortfarande trott att jag skulle skydda familjens anseende. Nu var det han som tvingades försöka rädda sitt eget.
Han tog upp passerkortet ur fickan och lade det på disken.
– Här. Ta det.
– Det andra också, sa jag.
Han blev alldeles stilla.
– Vilket andra?
– Det gamla svarta. Det du hade i konferensrummet i går.
Vakten betraktade honom med större uppmärksamhet.
Erik stack handen innanför kavajen och drog fram ännu ett kort. Utan ett ord lade han det bredvid det första.
Två små plastbitar. Hela hans makt under de senaste månaderna.
Jag gick in i hissen och åkte upp till nionde våningen. I mötesrummet satt teamet redan samlat. Testmiljön låg öppen på skärmen. Investerarna höll på att ansluta via den säkra länken.
Johan såg upp.
– Ska vi börja?
– Vi börjar.
Presentation gick stabilt och utan störningar. Utan Erik. Utan hans högljudda inhopp. Utan de där välbekanta formuleringarna om ”kvinnligt ledarskap” och ”Annas mjuka styrka”. I stället talade de som faktiskt hade byggt produkten: utvecklarna, analytikern och ansvarig för implementationen. Jag avslutade mötet med en överenskommelse om nästa steg.
När samtalet kopplats ner låg det kvar några sekunders tystnad i rummet. Inte pinsam, utan arbetsam. Samlad. Nödvändig.
– Anna, sa Olof, jag har tagit fram en ny åtkomstmatris. Den här gången finns inga undantag för släktingar till ledningen.
– Utmärkt. Vi tar upp den för godkännande.
Vid lunchtid skickade Erik ett långt mejl. Det innehöll sårade känslor, anklagelser, antydningar om vårt gemensamma liv, en särskild rad om ”bristande respekt för mamma” och ett krav på att få tillbaka sin ”lagliga andel”.
Sofia vidarebefordrade ett utkast till svar till mig.
Det var torrt. Precist. Helt utan känslomässig temperatur.
”Erik innehar ingen registrerad ägarandel i bolagets aktiekapital. Rätten att erhålla optionspaketet har upphört till följd av att de avtalsreglerade villkoren har inträtt. All vidare kommunikation ska ske genom ombud.”
Jag läste igenom texten och skrev tillbaka:
”Godkänns.”
På kvällen gick jag in på mitt kontor. Inte hem. Just till kontoret. Jag behövde hämta det fysiska exemplaret av avtalet med investeraren.
På skrivbordet stod en ny reservdator. Svart, ren, utan klistermärken. Olof hade redan ordnat alla behörigheter. Bredvid den låg en lapp: ”Materialet återställt. Riskerna åtgärdade.”
Jag drog fingertoppen längs kanten på locket. Bara för att känna att det stängde ordentligt. Sedan öppnade jag kalendern.
I morgon: möte med juristen om skilsmässan.
I övermorgon: bolagsmöte om ändrade regler för gästbehörigheter.
Om en vecka: skadevärdering och kravbrev till Maria.
Om en månad: genomgång av samtliga ledningsbefogenheter.
Förr skulle jag ha kallat det här en svår period. Nu hade jag ett annat namn för det.
Ordning.
Erik hade försökt ta min plats genom trötthet, släktskap och någon annans händer. Han hade räknat med att om hans mamma slängde min dator i golvet, skulle jag börja förklara mig. Be om att vi inte skulle blanda ihop hemmet och arbetet. Väja, övertala honom, försöka hindra familjeproblemen från att synas på kontoret.
Han hade bara misstagit sig på en avgörande punkt.
Jag hade länge vetat hur man skiljer det privata från det professionella. Jag hade bara låtit bli att tillämpa den kunskapen på min egen man.
Hans sista meddelande kom sent på kvällen.
”Du har lämnat mig utan någonting.”
Jag såg på orden på skärmen, och för första gången den dagen andades jag ut utan ansträngning.
Det var inte jag som hade lämnat honom tomhänt. Han hade själv lagt sin framtida andel på golvet den stund han bestämde sig för att mitt arbete kunde krossas med någon annans händer.
Jag släckte arbetsskärmen, tog avtalet och gick ut från kontoret mot hissen. Bakom glasväggen låg företaget kvar — ett företag som inte längre låtsades vara ett familjekök.