Erik sjönk tillbaka i soffan och drog ett belåtet bloss på cigaretten. Röken blåste han mot det halvöppna fönstret, som om det skulle räcka för att få bort lukten. Vid bordet satt Lars och Anders, hans gamla vänner från universitetstiden. De hade inte träffats på närmare tre månader. Mitt på bordet stod en flaska konjak, runt den fat med kallskuret, oliver och olika ostar. Allt såg ut precis så som Erik ville att det skulle se ut.
— Hörni, grabbar, sa han och gjorde en slarvig gest mot fönstret, där hans silverfärgade Toyota Camry stod parkerad utanför. Jag funderar faktiskt på att byta upp mig. Något roligare kanske. BMW. Eller Audi. Camryn är stabil, absolut, men den saknar lite temperament.
Lars visslade lågt.
— Du har fått smak för det dyra livet, brorsan. Det där kostar ju en hel del.
— Äsch, sa Erik och viftade bort invändningen. Pengar kommer. Jag har flera projekt på gång just nu. När ett av dem går i lås räcker det till en ny bil, utan problem.
Anders lät blicken vandra genom lägenheten. En rymlig trea i ett nybyggt hus, med påkostade ytskikt och möbler som uppenbart inte kom från något lågprisvaruhus. På väggen hängde en enorm tv, och i hörnet stod en kaffemaskin av det slag Anders bara hade sett i reklam.
— Du har verkligen ordnat det bra för dig, Erik, sa han, och beundran i rösten lät äkta. Jag minns hur vi flängde runt mellan andrahandskontrakt efter examen. Och titta på dig nu. Lägenhet, bil, allt på plats.
Erik log återhållsamt, nästan blygsamt, men inombords svällde han av stolthet. Det var sådana här stunder han tyckte om: när han kunde visa upp hur långt han hade kommit, låta andra se att alla år av slit, planerande och jagande efter möjligheter inte hade varit förgäves.
— Man gör vad man kan, sa han. Ni vet hur det är nu för tiden. Den som inte kämpar blir omsprungen. Det gäller att ligga i.
Lars fyllde på sitt glas med mer konjak.
— Och Anna då? Jobbar hon också?
— Jodå. Hon sitter som ekonom på något företag. Hon trivs med det, så hon får väl hålla på. En kvinna behöver ju också känna att hon gör något meningsfullt. Annars vissnar man väl hemma.
Vad Erik inte berättade var att det i själva verket var Annas lön som betalade bolånet, elen, maten och nästan allt annat i hushållet. Han nämnde inte heller att hans egna ”projekt” mest existerade som idéer i huvudet och att de, när de över huvud taget gav något, inbringade som mest ett par tusen kronor i månaden. Och han sa förstås inte att Camryn var Annas bil, köpt redan före bröllopet för pengar hon hade sparat ihop under tre år. Sådana detaljer fanns det ingen anledning att tråka ut vännerna med.
De blev sittande ända fram mot kvällen. Erik talade länge om sina planer, om företaget han snart skulle starta, om kontakterna han hade och alla möjligheter som väntade. Lars och Anders lyssnade, nickade och verkade imponerade. När de till sist gick hem kände Erik en behaglig trötthet sprida sig i kroppen, blandad med en varm känsla av tillfredsställelse.
Han plockade undan från bordet, tömde askfatet och torkade av det. Sedan öppnade han fönstren på vid gavel, eftersom Anna avskydde tobaksdoft. Därefter slog han på tv:n och lade sig raklång i soffan. Anna borde vara hemma om ungefär en timme.
Hon kom strax efter åtta. Trött i ansiktet, med tunga matkassar i händerna. Erik reste sig och hjälpte henne att bära in påsarna till köket.
— Hur har din dag varit? frågade hon medan hon sparkade av sig skorna.
— Helt okej. Lars och Anders var förbi en stund.
— Jaha, sa hon bara och nickade. Då förstår jag.
Det fanns ingen direkt anklagelse i hennes röst, men inte heller någon värme. Bara ett konstaterande. Ändå kände Erik hur irritationen stack till.
— Vad menar du med ”då förstår jag”?
— Ingenting. Jag förstod bara varför den fina osten var slut.
— Anna, kom igen. Man kan inte vara så där småaktig. Mina vänner kom hit, och jag tog emot dem ordentligt.
Hon svarade inte. I stället började hon packa upp varorna och ställa in dem på sina platser. Erik blev stående bredvid en stund, men gick sedan tillbaka till vardagsrummet. Hennes tysta förebråelser gick honom på nerverna. Det var ju inte som om han bara satt hemma och gjorde ingenting. Han arbetade, tänkte, planerade. Resultaten hade bara inte hunnit visa sig ännu. Det var allt. Tillfälligt.
Veckorna därefter fortsatte ungefär som vanligt. Anna åkte till jobbet före åtta på morgonen och kom hem vid åtta på kvällen, ibland senare. Erik vaknade kring tio, åt frukost utan brådska och satte sig sedan någon timme eller två vid datorn. Att kalla det arbete var kanske att ta i, men i hans egen mening var det åtminstone ett steg i rätt riktning: han letade uppdrag, läste artiklar, tittade på utbildningsvideor och samlade idéer.
Efter det tog han nycklarna till Camryn och gav sig ut på ärenden. Ibland var det faktiskt riktiga ärenden: ett möte med en möjlig kund, ett besök på en coworkingyta eller någon annan plats där han kunde känna sig affärsmässig. Oftare körde han bara omkring utan särskilt mål, drack kaffe på något trevligt ställe eller strosade genom ett köpcentrum.