En dag, inne i ett av köpcentrumen, fick han syn på henne. Hon var kanske tjugofem, med långt mörkt hår och ögon som tycktes le även när hon bara stod stilla. Hon arbetade i en parfymbutik. Erik gick egentligen in för att köpa en ny herrdoft, men blev kvar längre än han hade tänkt.
— Vill du ha hjälp att välja? frågade hon.
Leendet hon gav honom kändes nästan bländande.
— Ja, gärna, svarade han. Jag är ute efter något modernt. Något stilrent.
Hon hette Maria. Hon pratade om doftnoter, bas, hjärta och topp med en sådan glöd att Erik till slut köpte en flaska för tusen kronor, trots att han från början hade tänkt lägga högst femhundra. Sedan dök han upp igen. Och igen. För varje besök blev samtalen längre.
Efter ett par veckor frågade han om hon ville ta en kaffe när hon slutat jobbet. Hon tackade ja.
— Vilken fin bil du har, sa Maria när hon satte sig i Camryn. Du måste vara väldigt framgångsrik.
Erik log med en blygsam min, precis lagom ödmjuk.
— Jag försöker, sa han. Jag jobbar inom IT, och du vet ju hur framtidsbranschen ser ut.
Han gick inte närmare in på att ”jobbar inom IT” i praktiken betydde att han då och då rättade texter på bekantas hemsidor för småpengar.
De började träffas allt oftare. Erik körde Maria genom staden, tog med henne på caféer, köpte blommor och små presenter. Det han tyckte mest om var blicken hon gav honom: nyfiken, beundrande, nästan förväntansfull. I hennes sällskap blev han någon. Betydelsefull. Viktig. En man som lyckats. Inte som hemma hos Anna, där hennes ögon allt oftare var trötta, frånvarande och svåra att nå.
Anna hade förstått allt för länge sedan. Hon såg dragningarna på kortet: caféer där hon aldrig hade satt sin fot, butiker där hon inte handlat, bensinstationer i delar av staden dit hon själv aldrig körde. Hon öppnade bankappen och stirrade på beloppen. Femtio kronor här, hundra där, tusen kronor i en parfymbutik, tvåhundrafemtio för blommor.
Till en början gjorde det ont. Sedan blev hon avtrubbad. Därefter kom en kylig, nästan obehagligt klar insikt.
Hon hade kunnat ställa till med ett gräl samma kväll. Skrika, kräva svar, kasta fram bevisen. Men något hindrade henne. Kanske var det självbevarelsedriften; hon ville inte slå sönder sitt liv i ett ögonblick av raseri. Kanske var det behovet av att göra allting ordentligt, utan panik. Eller också väntade hon bara på rätt tillfälle.
Erik märkte ingenting. Han var för upptagen av sitt nya jag, den version av honom själv där han var en lyckad man, uppskattad och beundrad. Hem kom han sent och förklarade att han hade träffat affärskontakter, pratat projekt, diskuterat möjligheter. Anna nickade bara. Hon sa ingenting.
I stället började hon förbereda sig. Hon räknade på olika scenarier, samlade papper, gick igenom handlingar och tänkte på vad som skulle hända sedan. Lägenheten var hennes; hon hade ärvt den efter sin mormor. Bilen stod också på henne. Räkningarna, matinköpen, försäkringarna, vardagens alla utgifter — allt låg på henne. Under deras tre år tillsammans hade Erik knappt bidragit till hushållet med något annat än löften, planer och stora ord.
Eriks födelsedag närmade sig. En vecka innan påminde han henne själv.
— Du, Anna, sa han, ska vi inte samla folk när jag fyller år? Mina föräldrar, dina föräldrar, kanske Lars och Anders. Några till också?
— Det kan vi göra, svarade hon lugnt.
Erik blev genast på gott humör. Han älskade att stå i centrum, ta emot gratulationer och visa upp sitt liv för andra.
— Men då gör vi det ordentligt, fortsatte han. Beställer något riktigt gott, köper bra dricka. Man fyller ju bara år en gång om året.
— Självklart, sa Anna och nickade. Det ska bli på hög nivå.
Och hon ordnade verkligen allt perfekt. Hon beställde mat från restaurang, köpte dyr alkohol och gjorde lägenheten festfin. Hon bjöd in hans föräldrar, sina egna, Eriks vänner och dessutom några kollegor från jobbet.
Erik var strålande nöjd. Han rörde sig mellan gästerna, tog emot gratulationer, skålade och berättade om sina framgångar och sina kommande planer. Hans mamma, en rundlagd kvinna med färgat hår, såg på honom med rörd stolthet.
— Vår Erik har alltid varit så duktig, sa hon. Jag visste hela tiden att han skulle komma långt.
Eriks pappa, en tystlåten man med ett slitet ansikte, nöjde sig med att nicka. Annas föräldrar satt lite vid sidan av, växlade blickar med varandra men sa ingenting.
Lars och Anders beundrade återigen lägenheten, bilen och egentligen allt de fick syn på. Efter en stund blev Erik allt mer uppspelt. Han slog ut med armarna, pratade högre och började beskriva hur han redan nästa år tänkte köpa ett hus utanför stan.
— Jag är ärligt talat trött på att bo mitt i stan, sa han. Man vill ju ha natur, frisk luft, lite utrymme. Jag tänker mig något inom tre mil härifrån, så att det fortfarande är smidigt att åka in. En tomt på runt tio ar vore lagom.