och ett hus med genomtänkt planlösning. Kanske till och med en bastu.
— Det där låter inte direkt billigt, påpekade någon av gästerna.
Erik viftade bort invändningen som om den inte betydde någonting.
— Äsch, pengar kommer. Jag har flera stora avtal på gång just nu. Så fort ett av dem går i lås är saken klar.
Anna stod borta vid fönstret med ett vinglas i handen och iakttog sin man. Hon såg hans röda kinder, de blanka ögonen och de självsäkra, breda gesterna. Inom henne steg något långsamt och kallt. Det var inte ilska. Ilska bränner. Det här var något annat, hårdare och iskallare, nästan som förakt.
Hon lät honom prata färdigt ännu en stund om det där framtida huset utanför stan. Sedan höjde hon rösten så att den skar genom sorlet.
— Erik, kom hit ett ögonblick.
Han vände sig mot henne med ett leende.
— Strax, Anna lilla, jag ska bara berätta för Lars om…
— Nu, sa hon, betydligt fastare. Genast.
Det fanns någonting i hennes ton som fick honom att tystna. Leendet stelnade till, och efter en sekunds tvekan gick han fram till henne. Även gästerna blev tysta; alla hade känt hur luften i rummet plötsligt förändrades.
Anna ställde ifrån sig glaset på bordet och sträckte ut handen.
— Lägg bilnyckeln på bordet. Nu.
Erik blinkade förvirrat.
— Va? Vilken nyckel?
— Nyckeln till min bil, sa hon tydligt, högt nog för att ingen skulle kunna låtsas att de inte hörde. Till min Toyota Camry. Den som du har kört runt i i tre år och låtsats att den är din. Den som du använder när du skjutsar din älskarinna mellan kaféer och köpcentrum.
Tystnaden som föll var så kompakt att man kunde höra väggklockans tickande.
— Anna, vad… vad pratar du om? försökte Erik säga och pressade fram ett leende, men det blev bara snett och ynkligt.
— Jag pratar om att jag ser varje köp du gör med kortet som är kopplat till mitt konto. Jag pratar om att jag vet allt om Maria. Om att du tar med henne till samma kaféer där du och jag har suttit. Om att du köper presenter åt henne för mina pengar.
Eriks mamma drog häftigt efter andan. Hans pappa sänkte blicken. Lars och Anders stirrade ner i golvet som om de plötsligt funnit något oerhört intressant där.
— Anna, lyssna på mig, det här är inte… det är inte som du tror, mumlade Erik och försökte ta hennes hand.
Hon drog sig undan innan han hann röra vid henne.
— Jo. Det är precis som jag tror. Och faktiskt ännu värre. Vet du vad som är det värsta? Inte att du varit otrogen. Människor sviker varandra, det är fult och smärtsamt, men det händer. Det vidrigaste är att du har ljugit för alla. För mina föräldrar, för dina egna, för våra vänner. Du har stått här och berättat hur du har byggt upp allt själv, hur du tjänar pengar, köper saker, planerar framtiden och gör stora affärer.
Hon lät blicken gå genom rummet, från ansikte till ansikte.
— Vill ni höra sanningen? Den här lägenheten är min. Jag ärvde den efter min mormor. Bilen är min. Jag köpte den innan vi gifte oss, för mina egna pengar. Möblerna, vitvarorna, renoveringen — allt är betalt av mig. Till och med maten på det här bordet har jag köpt.
— Anna, varför gör du så här… viskade Erik.
Hans ansikte hade tappat all färg.
— Varför? Därför att jag är trött på att leva med en människa som låter mig försörja honom och samtidigt spelar rollen som familjens stora försörjare. Jag åker tunnelbana till jobbet varje dag eftersom det går snabbare, det har jag sagt till dig. Under tiden tar du min bil och använder den som om den vore din egendom. Det är jag som betalar lägenheten, elen, värmen, vattnet och maten. Vet ni hur mycket Erik har bidragit med till vårt gemensamma hushåll det senaste året? Fyra tusen trehundra kronor. På ett helt år.
Hon uttalade summan långsamt och vände sig särskilt mot hans mamma.
— Fyra. Tusen. Trehundra. På tolv månader. Det är inte ens fyra hundra kronor i månaden. Själv får jag in arton tusen, och nästan hela min lön går åt till att han ska kunna sitta hemma, ”hitta sig själv”, ”utveckla projekt” och sedan stå inför er och skryta om hur framgångsrik han är.
Annas mamma reste sig från soffan. Hon var en smal, rakryggad kvinna med strama drag och en blick som inte vek undan.
— Anna, vännen, vi förstår. Vi har förstått länge, men vi ville inte lägga oss i.
Anna nickade, utan att släppa Erik med blicken.
— Jag vet, mamma. Tack för att ni lät bli. Jag behövde komma hit själv.
Erik stod mitt på golvet och såg plötsligt mindre ut, som om luften gått ur honom. Alla betraktade honom nu. Några med medlidande, andra med tydlig avsmak, och flera bara med ren förvirring.
— Så, fortsatte Anna, och märkligt nog blev hennes röst lugnare, nästan mjuk. Jag har bestämt mig för att ge dig en födelsedagspresent. Den bästa gåva jag kan komma på. Ett självständigt liv.
— Vad? Erik såg på henne utan att förstå.
— Du är fri. Fri att leva precis som du vill. Hyr en egen lägenhet, köp en egen bil, försörj dig själv. Eller låt bli att köpa något, det är ditt problem. Jag tänker inte längre betala för ditt liv.