— Jag gick med på att din syster fick bo hos oss medan hon studerade. Men den tiden tog slut för ett halvår sedan, så nu är det faktiskt dags att hon packar ihop och försvinner härifrån. Jag tänker inte längre försörja en lat snyltare som inte gör ett handtag.
Annas röst var låg och märkligt jämn, nästan helt tömd på känslor. Ändå sade sättet hon ställde ner sin tallrik i diskhon, precis bredvid Marias flottiga porslin med intorkade såsfläckar, mer än ett utbrott hade kunnat göra. När porslinet slog mot metallen ryckte Erik till. Ljudet var vasst nog att skära genom den bekväma likgiltighet han gömt sig bakom i flera dagar. Långsamt lyfte han blicken från sin middag.
— Vad är det nu då? frågade han och slet sig motvilligt från den saftiga köttbiten på tallriken. I rösten fanns varken omtanke eller verkligt intresse, bara en trött irritation, som om han ännu en gång blivit störd av något oväsentligt.
— Vad det är? Anna vände sig mot honom, lutade höften mot köksbänken och lade armarna i kors. Hennes blick var hård, klar och obeveklig. — Tycker du att allt fungerar bra, Erik? Din vuxna, utexaminerade syster har ätit, lämnat allt efter sig som om hon satt på restaurang och sedan stuckit iväg till klubben.
Jag bar nyss ut en hel hög blöta handdukar från badrummet. Därefter fick jag torka upp en pöl där hon dessutom lyckats smeta ut foundation över golvet. Och nu ska jag tydligen diska efter henne också, för i morgon bitti vill ju “hennes höghet” inte dricka kaffe bredvid en smutsig diskho. Menar du på allvar att det här är normalt?
Erik svalde, lade ifrån sig gaffeln och drog en djup suck, tung och självömkande som om det var han som bar hela världens bördor. Samtalet plågade honom. Han ville ha lugn, tystnad, en fridfull kväll hemma efter arbetsdagen. Att hamna som domare i en konflikt mellan kvinnorna i huset var det sista han önskade.
— Börja inte igen, Anna. Hon försöker faktiskt. Hon letar jobb. Hon försöker hitta sig själv. Det är en svår period för henne, och hon behöver lite tid för att vänja sig vid vuxenlivet.
Orden var så väntade, så slitna och förbrukade, att Anna inte ens reagerade med vrede längre. Hon skrattade bara till, kort och utan minsta glädje. Det var skrattet hos någon som hört samma gamla skiva hundra gånger och kan varje repa utantill.
— Det är jag som har det svårt, Erik. Det är jag som varje dag kommer hem till en lägenhet som ser ut som en blandning av ett billigt vandrarhem och en skönhetssalong. Jag städar, lagar mat och tvättar åt tre personer, medan din syster “hittar sig själv” på nattklubbar och i köpcentrum. Hon söker inget arbete. Hon anstränger sig inte ens för att låtsas. Hon lever på oss, rätt och slätt, och hon utnyttjar att du aldrig klarar av att säga nej.
— Nu går du för långt! Erik höjde rösten och pressade ihop läpparna, sårad och förnärmad. — Hon är min syster. Jag kan inte bara kasta ut henne på gatan.
— Det kan däremot jag, svarade Anna omedelbart.
Det skrämmande var hennes lugn. Hon skrek inte, hon grät inte, hon spelade inte upp någon scen. Hon avkunnade en dom.
— Hon får en vecka. Sju dagar på sig att hitta en annan plats där hon kan fortsätta sitt “sökande”. En lägenhet, ett rum, en väninna, vad som helst. Om hon fortfarande bor här om sju dagar, då flyttar jag. Jag har redan tittat på ett ställe. Sedan får du själv bestämma vem av oss du tänker försörja framöver. Henne eller mig.
Morgonen efter detta ultimatum började inte med nya gräl. Den började med tystnad. En tung, seg tystnad som lade sig över hela lägenheten och gjorde luften svår att andas. Anna steg upp klockan sju, som hon alltid gjorde. Hon bryggde kaffe för två, rostade två skivor bröd och ställde fram en tallrik omelett på bordet — lagom för en person.
När Erik kom in i köket, skrynklig efter natten och med ett mörkt moln över ansiktet, väntade hans portion redan på honom. Han satte sig utan ett ord och undvek noga att möta sin hustrus blick. Innerst inne hade han hoppats att Anna skulle ha lugnat sig under natten, att gårdagens ord bara varit ett känsloutbrott. Men den pedantiska ordningen på bordet, dukat strikt och tydligt för två personer, tog ifrån honom den sista resten av hopp.