Ungefär en timme senare dök Maria upp i köket, gäspande och med armarna utsträckta i en långsam morgonsträckning. Hon bar korta sidenshorts och ett litet linne, som om lägenheten vore hennes privata hotellsvit. Av gammal vana styrde hon stegen mot kaffemaskinen, men den stod blank, tom och prydligt avstängd.
— Oj då, är kaffet slut? kastade hon ur sig, tydligt i förhoppningen att Anna genast skulle skynda fram och lösa detta oerhörda ”problem”.
Anna stod vid diskhon och sköljde ur sin egen kopp. Hon vände inte ens på huvudet.
— Ingen aning. Mitt kaffe har jag redan druckit, svarade hon med samma ton som man använder när en främling ställer en oviktig fråga på gatan.
Maria blev först alldeles stilla. Sedan fnös hon, ryckte upp kylskåpsdörren och slog igen den med överdriven kraft. Hon tog fram en yoghurt, åt den stående direkt ur burken med en sked och lämnade sedan både burken och skeden på köksbänken. Det var den första salvan i ett krig som ännu bara höll på att ta form. Anna låtsades inte ens märka det. Hon diskade det hon själv hade använt, torkade av kring diskhon och gick sedan in i sovrummet för att göra sig klar inför arbetsdagen. Yoghurtburken fick stå kvar, klibbig och demonstrativ, som ett litet monument över någon annans brist på uppfostran.
Så fortsatte dagarna. Hemmet delades upp i två områden av gränser som inte syntes, men som kändes desto tydligare. Anna lagade middag för två. Hon handlade mat för två. När tvättmaskinen fylldes var det bara hennes egna och Eriks kläder som hamnade där. Den växande högen av Marias smutstvätt i korgen lämnade henne fullständigt oberörd. Hon städade vardagsrummet, men hoppade med avsikt över soffhörnet där Maria brukade lämna muggar, godispapper och annat skräp. Badrummet blev den verkliga frontlinjen. Spegeln och handfatet polerade Anna tills de glänste, men tuberna, locken och hårstråna som Maria strött omkring sig rörde hon inte.
När Maria förstod att passiv aggressivitet inte gav önskat resultat gick hon över till öppnare angrepp. Hon pratade högt i telefon och berättade för sina väninnor att ”vissa människor” tydligen höll på att bli tokiga av svartsjuka och av sina tomma liv. Hon började bjuda hem högljudda bekanta just när Anna och Erik var hemma, så att den tidigare stillsamma bostaden fylldes av främmande skratt, parfym, cigarettlukt från kläder och påträngande röster. Smutsiga tallrikar ställde hon inte längre i diskhon, utan placerade dem rakt på matbordet, gärna alldeles intill Annas plats.
Erik hamnade mitt emellan dem. Han ville vara den som medlade, den som jämnade ut och mildrade, men hans försök var både kraftlösa och klumpiga.
— Anna, skulle du inte kunna göra lite extra soppa? Jag känner mig så dum gentemot henne… började han fjäskande den tredje dagen.
— Om du känner dig dum kan du laga den själv. Kastrullerna står där de alltid har stått, svarade hans hustru iskallt utan att lyfta blicken från boken.
När han i stället försökte tala med sin syster gled hon omedelbart över i manipulation.
— Erik, jag ser ju hur hon tittar på mig! Hon hatar mig! Jag är bara i vägen här! Om du också tycker det kan jag packa direkt och åka till stationen på en gång!
Och då gav han efter. I smyg började han diska efter henne när Anna inte såg. Han beställde pizza till alla för att slippa de plågsamma middagarna på tu man hand med sin hustru. Han försökte fylla tystnaden med dumma skämt och små berättelser från jobbet, men möttes av en mur av is från Anna och ett fräckt, överlägset halvt leende från Maria. Ingenting blev löst. Han sköt bara upp det oundvikliga, samtidigt som luften i hemmet blev allt giftigare, allt tyngre att andas. Den nedräkning Anna hade satt i gång tickade vidare, och för varje dag lät den högre.
På den sjätte dagen, en lördagskväll, gjorde Erik sitt sista desperata försök. Han kom hem med två tunga matkassar från den dyra mataffären. I kassarna låg marmorerad biff, sparris, en flaska vin — sådant de brukade köpa förr när de ville göra en kväll intim, varm och lite högtidlig. Det var hans vita flagga, ett valhänt men tydligt fredserbjudande.
Han fann båda kvinnorna i vardagsrummet. Anna satt som förskansad bakom sin bok, medan Maria målade naglarna, och den stickande lukten av nagellack hade redan lagt sig över hela rummet. Erik ställde kassarna ifrån sig, harklade sig osäkert och började försiktigt förklara att han hade fått en idé för kvällen.