— Jag gick med på att din syster skulle bo här medan hon studerade, men det var ett halvår sedan hon blev klar. Nu är det dags att hon packar ihop och flyttar. Jag tänker inte längre försörja en lat snyltgäst som inte gör ett handtag!
Annas röst var låg och kontrollerad, nästan helt tömd på känslor. Ändå sade sättet hon ställde ner sin tallrik i diskhon, precis intill Saras flottiga tallrik med intorkade såsfläckar, mer än ett raseriutbrott hade gjort. Det skarpa ljudet när porslinet slog mot metallen fick Erik att rycka till. Långsamt lyfte han blicken från sin middag. I flera dagar hade han låtsats som om han inte märkte hur luften mellan dem blev tyngre och tyngre, men den där smällen trängde igenom hans bekväma likgiltighet.
— Vad är det nu då? frågade han och slet sig motvilligt från den saftiga köttbiten på tallriken. I hans ton fanns varken omtanke eller verklig nyfikenhet, bara en trött irritation, som om han ännu en gång blivit störd av något oviktigt.
— Vad det är? Anna vände sig mot honom, lutade höften mot köksbänken och korsade armarna över bröstet. Blicken var hård, nästan vass. — Tycker du på allvar att allt är som det ska, Erik? Din färdigutbildade syster har ätit, lämnat sin disk som om hon satt på restaurang och sedan stuckit iväg till någon klubb.
— Jag har nyss burit ut en hel hög blöta handdukar från badrummet och torkat upp pölen där hon dessutom lyckats smeta ut sitt smink. Och nu förväntas jag tydligen diska efter henne också, eftersom “hennes höghet” inte vill dricka kaffe i morgon bredvid en smutsig diskho. Låter det normalt för dig?
Erik svalde tuggan, lade ner gaffeln och drog en djup suck, en sådan där lidande suck som om han bar hela världens orättvisor på sina axlar. Samtalet obehagade honom. Han ville bara ha lugn, lite ro och tystnad hemma efter arbetsdagen. Att agera domare i ett bråk mellan kvinnorna i huset hade han ingen som helst lust med.
— Börja inte igen, Anna. Hon försöker faktiskt. Hon söker jobb. Hon försöker hitta sig själv. Det är en svår period för henne, hon behöver tid för att vänja sig vid vuxenlivet.
Orden var så väntade, så utslitna, att Anna inte ens blev förvånad längre. Hon skrattade bara till, kort och utan minsta glädje. Det var skrattet från någon som hört samma skiva spelas hundra gånger och kunde varje repa utantill.
— Svårt? Det är svårt för mig, Erik. Det är jag som varje dag kommer hem till en lägenhet som ser ut som en blandning av billigt vandrarhem och rörig skönhetssalong. Det är jag som städar, lagar mat och tvättar åt tre personer, medan din syster “hittar sig själv” på klubbar och i köpcentrum. Hon söker inget jobb. Hon anstränger sig inte ens för att låtsas. Hon bor här på vår bekostnad och utnyttjar att du inte klarar av att säga nej.
— Nu går du för långt! höjde han rösten och pressade ihop läpparna, sårad och trotsig. — Hon är min syster. Jag kan inte bara slänga ut henne på gatan.
— Det kan däremot jag, svarade Anna genast.
Hennes lugn var mer skrämmande än ett skrik hade varit. Hon bröt inte ihop, hon ställde inte till någon scen; hon meddelade ett beslut.
— Hon har en vecka på sig. Sju dagar att hitta en ny plats där hon kan fortsätta sitt “sökande”. En lägenhet, ett rum, en väninna, vad som helst. Om hon fortfarande bor här om sju dagar, då flyttar jag. Jag har redan tittat på ett ställe. Sedan får du själv välja vem av oss du tänker försörja framöver. Henne eller mig.
Morgonen efter ultimatumet började inte med gräl. Den började med tystnad. En kompakt, klibbig tystnad som fyllde hela bostaden och gjorde luften tung att andas. Som vanligt gick Anna upp klockan sju. Hon bryggde kaffe för två, rostade två brödskivor och ställde fram en tallrik med omelett på köksbordet — men bara för en person.
När Erik, skrynklig i ansiktet och på dåligt humör, kom in i köket stod hans portion redan där och väntade. Han satte sig utan ett ord och undvek noggrant att möta sin frus blick. Någonstans hade han hoppats att Anna skulle ha lugnat ner sig under natten, att gårdagens ord bara varit ett känsloutbrott. Men den pedantiskt ordnade dukningen, strikt anpassad för två och ingen mer, tog ifrån honom den sista resten av den förhoppningen.
Sara syntes ännu inte till.