Ungefär en timme senare dök Sara upp. Hon gäspade stort, sträckte armarna över huvudet och släntrade in i köket i korta sidenshorts och ett linne. Av ren vana styrde hon stegen mot kaffemaskinen, men den stod skinande ren och tom, som om den aldrig varit tänkt att användas av henne.
— Oj då, är kaffet slut? kastade hon ur sig, med den där tonen som tydligt antydde att Anna förväntades skynda sig fram och lösa den lilla ”katastrofen”.
Anna stod vid diskhon och sköljde ur sin egen kopp. Hon vände inte ens på huvudet.
— Ingen aning. Jag har druckit mitt, svarade hon sakligt, lika avmätt som om en främling på gatan hade ställt frågan.
Sara stelnade till. Sedan fnös hon högt, öppnade kylskåpet och smällde igen dörren med överdriven kraft. Hon tog en yoghurt, åt den stående direkt ur burken med sked och lämnade sedan både burk och sked kvar på bänken. Det var den första salvan i kriget. Anna reagerade inte. Hon diskade sin egen kopp, torkade av runt diskhon och gick därefter in i sovrummet för att göra sig i ordning inför arbetet. Yoghurtburken blev stående där den stod, kladdig och liten, som ett monument över någon annans ouppfostran.
Så fortsatte dagarna. Lägenheten delades i två läger, åtskilda av gränser som ingen ritade upp men som alla kände av. Anna lagade middag för två. Hon handlade mat för två. När hon tvättade lade hon bara in sina egna och Eriks kläder i maskinen. Saras växande hög i tvättkorgen fick ligga orörd. Vardagsrummet städades, men hörnet av soffan där Sara brukade lämna muggar, godispapper och annat skräp undveks med nästan demonstrativ noggrannhet. Badrummet blev den verkliga frontlinjen. Spegeln och handfatet putsades blanka, men tuber utan kork, lösa lock och hårstrån som Sara lämnat efter sig fick ligga precis där de låg.
När Sara förstod att hennes passivt aggressiva små provokationer inte gav önskad effekt gick hon över till öppnare angrepp. Hon pratade högt i telefon och berättade för sina väninnor att ”vissa människor” tydligen höll på att bli tokiga av avundsjuka och av tomheten i sina egna liv. Hon bjöd hem bullriga kompisar när både Anna och Erik var hemma och fyllde den tidigare stillsamma lägenheten med främmande skratt, parfym, cigarettrök från balkongen och högljudda kommentarer. De smutsiga tallrikarna hamnade inte längre ens i diskhon. Hon ställde dem direkt på bordet, gärna alldeles intill Annas plats.
Erik hamnade mitt emellan dem. Han ville uppträda som fredsmäklare, men varje försök blev tafatt, svagt och pinsamt genomskinligt.
— Anna, skulle du inte kunna göra lite extra soppa? Jag känner mig så obekväm inför henne… försökte han försiktigt på tredje dagen, med inställsam röst.
— Om du känner dig obekväm kan du laga mat själv. Kastrullerna står där de alltid står, svarade hans fru utan att lyfta blicken från boken.
När han i stället försökte tala med sin syster gled samtalet genast över i känslomässig utpressning.
— Erik, jag ser ju hur hon tittar på mig! Hon hatar mig! Jag är bara i vägen här! Om du också tycker så, då packar jag på en gång och åker till stationen!
Och han vek sig. I smyg började han diska efter henne när Anna inte såg. Han beställde pizza till alla för att slippa de där obekväma middagarna för två vid köksbordet. Han försökte fylla tystnaden med dumma skämt och berättelser från jobbet, men från Annas håll möttes han av en iskall mur och från Saras av en fräck, nedlåtande halvhånfull min. Ingenting blev löst. Han sköt bara upp det oundvikliga, samtidigt som luften i hemmet blev allt giftigare och svårare att andas. Den nedräkning Anna hade satt i gång tickade vidare, och för varje dag hördes den tydligare.
På den sjätte dagen, en lördagskväll, gjorde Erik sitt sista desperata försök. Han kom hem med två tunga matkassar från en dyr livsmedelsbutik. I kassarna låg marmorerade biffar, sparris, en flaska vin och allt det där som de förr brukade köpa när de ville ordna en särskild, varm kväll bara för sig själva. Det var hans vita flagga, hans klumpiga fredserbjudande. Han hittade båda kvinnorna i vardagsrummet: Anna satt som bakom en barrikad av sin uppslagna bok, medan Sara målade naglarna och lät den skarpa lukten av nagellack breda ut sig i rummet.
Erik ställde kassarna på bordet, tog ett djupt andetag och försökte låta nästan överdrivet munter när han presenterade sin idé.