att jag skulle skämma bort oss lite i kväll, sa han med en munterhet som lät ansträngd, samtidigt som han började packa upp varorna på köksbordet. En riktig familjemiddag, tänkte jag. Vi sätter oss ner, äter något gott och pratar igenom allt i lugn och ro.
Anna lyfte blicken från bokens kant utan att säga ett ord. Hon förstod genast vad det handlade om. Det där var ingen verklig fredsgest. Det var inledningen till en förhandling, där hon redan hade placerats på de anklagades bänk och där den goda maten bara skulle mjuka upp henne innan domen föll.
Sara däremot piggnade till omedelbart. För henne var det här inte en middag. Det var en scen.
— Åh, Erik, vad gullig du är! Det var verkligen evigheter sedan vi satt så här tillsammans, kvittrade hon och kastade en snabb, triumferande blick mot Anna.
Middagen blev kvävande tyst. Erik sprang fram och tillbaka, fyllde på vin, skar upp köttet och försökte gång på gång lätta upp stämningen med små skämt. Men varje försök föll platt i tystnaden och krossades mot de två kvinnornas orörliga ansikten. Till slut stod han inte ut längre. Han harklade sig, lade ner besticken och tog sats.
— Hörrni… varför håller vi på så här? Vi är ju ändå familj. På något sätt måste vi kunna komma överens. Anna, Sara… vi får försöka hitta en lösning som fungerar för alla.
Sara lade genast ifrån sig gaffeln. Ansiktet drog ihop sig i ett uttryck av sårad tragedi. Det var hennes ögonblick.
— Jag förstår faktiskt inte vad det finns att diskutera, Erik! Jag sa ju till dig från början att jag bara är i vägen för henne! Jag är som en tagg i ögat på henne! Hon vill bara ha dig helt för sig själv, som om du inte fick ha någon annan människa i ditt liv. Jag är ändå din egen syster, ditt blod, och hon… hon försöker bara kasta ut mig härifrån!
Hon talade högt, dramatiskt och medvetet, som om köket vore en teatersalong och Erik den enda åskådare som betydde något. Anna såg inte ens åt hennes håll. Hon torkade långsamt av läpparna med servetten och vände sig sedan mot sin man. När hon talade var rösten låg, men i den döda tystnaden lät den skarpare än ett skrik.
— Erik, jag tänker inte diskutera något med henne. Det här samtalet är mellan dig och mig. Du bad mig vänta. Du bad mig ge henne tid. Det har gått ett halvår. Under de här sex månaderna har hon varit på fyra jobbintervjuer, och till två av dem kom hon för sent. Hon har inte städat något annat än sitt eget rum en enda gång. Hon har inte ens köpt hem en limpa bröd. Förra månaden försvann 1 500 kronor från ditt kreditkort, det som du gav henne för ”småutgifter”, på taxi och kaféer. Och då nämner jag inte ens den trasiga hårfönen eller badrumsmattan som blev förstörd av parfym och krämer. Det här är fakta. Allt annat är bara prat.
Varje mening slog ner som en spik i kistan för Eriks sköra förhoppning om försoning. Hon anklagade inte, hon höjde inte rösten och hon förolämpade ingen. Hon radade bara upp verkligheten. Just därför blev det så obehagligt. Den kyliga, obestridliga sanningen skrämde Erik mer än vilket utbrott som helst hade kunnat göra.
Han såg på sin syster. Hennes ansikte hade förvridits av kränkt förtvivlan. Sedan såg han på sin hustru. Anna var lugn, sluten och ogenomtränglig. Han satt fast.
Och han valde. Inte modigt, inte rättvist, utan som en svag människa väljer när hon söker den enklaste vägen. Det var lättare att ge efter för systerns manipulationer än att se sanningen i vitögat.
— Men varför måste du vara så… så hård? pressade han fram, med förebråelse i rösten. Kunde du verkligen inte ha varit lite mer… mänsklig mot henne? Hjälpt henne? Försökt förstå? Du ser ju själv hur svårt hon har det. Varför vägrar du ge efter ens en millimeter? Du har gjort vårt hem till ett slagfält!
Det var den enda mening Anna behövde höra. Han hade inte bara tagit sin syster i försvar. Han lade skulden på henne. I samma sekund begrep hon att hela den där veckan hade varit meningslös. Beslutet hade redan fattats, och det utan henne.
Söndagsmorgonen kom med ett bedrägligt lugn. Den sjunde dagen. Den sista. Sara, som var övertygad om sin fullständiga och oåterkalleliga seger, tog god tid på sig i badrummet. Hon plaskade länge, sjöng lågt för sig själv och kom till slut in i köket medan hon nynnade på någon klubbmelodi. Hon rörde sig som någon som äntligen, helt officiellt, hade tagit makten över huset.
Erik satt vid bordet och såg ut som om han helst ville försvinna.