— Utrustningen, sade jag och tog en klunk kaffe. — Dina skjortor från jobbet, träningskläderna efter gymmet och våra sängkläder. Påslakanet för dubbelsängen, Erik. Det väntar på dina starka händer. Du lovade ju.
Erik gav ifrån sig ett kort, skeptiskt fnys, tog baljan och försvann in i badrummet. Snart hördes vattenbruset därifrån, och det lät nästan hoppfullt.
Den psykologiska thrillern tog sin början ungefär fyrtio minuter senare. Jag satt i fåtöljen med surfplattan i knät när ett tungt, hackigt flåsande började tränga ut från badrummet. Jag reste mig och kikade in genom den halvöppna dörren.
Där stod Erik, röd i ansiktet som en nykokt kräfta, lutad över badkaret i ett moln av ånga. Det genomblöta påslakanet av tjock bomull hade förvandlats till ett monster på säkert tio kilo. Det vred sig, gled ur händerna och vägrade låta sig vridas ur. Grumligt vatten rann från tyget i tröga strömmar. Hans knogar hade redan blivit vita av ansträngningen.
— Så mormorsmetoden gör inga underverk? frågade jag med varm medkänsla i rösten. — Du måste först tvinna ihop det som en hård korv och sedan pressa ur vattnet. Och glöm inte att skölja det i tre omgångar, annars blir tvättmedlet kvar i tyget och då kommer du klia sönder dig.
— Jag… ska bara… flämtade Erik medan han försökte häva det våta tygodjuret över badkarskanten.
När lördagskvällen kom kunde min man knappt räta på ryggen. Huden på händerna var röd, skrynklig och öm. Tvätten hängde överallt i lägenheten och droppade ner på utlagda tidningar, vilket gav hemmet en sorglig doft av gammalt kollektivboende. Erik satt i soffan och stirrade tomt in i väggen med blicken hos en människa som just förstått livets meningslöshet.
Då ringde hans mobil. På skärmen stod det: ”Mamma”. Erik grimaserade när hans sönderslitna fingrar tryckte på högtalaren.
— Erik! skar Marias upprörda röst genom rummet. — Den där nya skitmaskinen ni gav mig har förstört allt! Den piper, blinkar rött och vägrar öppna luckan! Jag stoppade in min dunjacka, fars gamla jacka och två ullfiltar, och nu står eländet bara och visar felkod utan att snurra!
Jag gick fram och böjde mig mot telefonen.
— Maria, sade jag med min allra mjukaste lärarröst. — Moderna tvättmaskiner har viktavkännare. En dunjacka som sugit åt sig vatten kan väga femton kilo, och dessutom lade du i filtar. Trumman är byggd för sju kilo. Du håller på att slita sönder stötdämparna på den.