på värmeslingan. Därför gav er gamla maskin upp till slut; värmeelementet brann helt enkelt sönder av all kalk.
Då blev Maria röd i ansiktet, nästan som en övermogen tomat.
— Jaså, nu är du kemist också! fräste hon. Jag har levt ett helt liv, och du tänker lära mig, en kvinna med erfarenhet, hur man gör? Otacksamma slyna!
Sedan smällde hon igen dörren med sådan dramatik att man kunde tro att hon stängde himlaporten mitt framför näsan på syndare. Och nu stod alltså samma kvinna, denna svurna fiende till modern teknik, i begrepp att lägga beslag på min splitternya, elektroniskt avancerade tvättmaskin.
— Nåväl, Erik, sade jag och lutade mig mot dörrkarmen med armarna i kors. Om flyttkarlarna redan är beställda, så är de väl det. Mamma är ju helig.
Erik drog ett lättat andetag. Han hade uppenbarligen väntat sig tårar, skrik, tallrikar som flög genom luften. Vad han inte hade förstått var att en lärare med tjugo års erfarenhet inte behöver höja rösten. Hon sätter bara ett underkänt betyg i protokollet och kallar in föräldrarna. I det här fallet tänkte jag låta livet självt infinna sig till utvecklingssamtalet.
— Tack, Anna, jag visste att du skulle förstå! började han genast yra av lättnad. Jag kan ju köra hit mammas gamla maskin så länge…
— Nej, sade jag kort. Den kommer bara att stå i vägen. Lämna den till skroten.
— Men hur ska vi tvätta då?
— Hur? Jag log så vänligt jag kunde. För hand, älskling. Fast det finns en liten detalj. Jag arbetar i skolan mer än heltid och rättar prov och skrivböcker till midnatt. Jag köpte tvättmaskinen för att slippa hushållsslaveriet. Du har nu löst mitt problem genom att skänka bort lösningen till din mamma. Alltså är problemet med smutstvätten från och med nu ditt.
— Men ge dig! skrattade Erik och gick redan för att öppna för bärarna. Jag tvättar väl lite, hur svårt kan det vara? Våra mormödrar stod vid isvakar och klarade sig fint. Det där fixar jag!
Det blev hans ödesdigra misstag.
De första tre dagarna njöt Erik av rollen som den perfekte sonen. Maria ringde varje kväll och skröt högljutt om för grannarna vilken guldgosse hon hade uppfostrat. Under tiden fylldes tvättkorgen i vårt badrum tyst, metodiskt och obevekligt.
På lördagsmorgonen kom Erik in i köket, gäspande och utsträckt, i väntan på frukost. På bordet stod en stekt äggmacka. Bredvid den hade jag placerat en blå plastbalja, en bit tjärtvål och ett paket bikarbonat.
— Vad är det där? frågade min man spänt.
— Det där, sade jag milt, är ditt.