— Min svärmor fick plötsligt för sig att hon hade rätt till huset jag ärvt. Min man tog hennes parti. På hennes jämna födelsedag visade jag dem båda på dörren.
Det var en sådan där kväll då himlen tycktes hänga så lågt över taken att den liknade en blöt filt. Till och med katten — den där lilla evighetsmaskinen på fyra tassar — hade tappat lusten att fara runt, krupit in under pläden och förvandlat sig till en prydnadskudde.
Anna var på väg hem från arbetet med samma känsla som om hon skulle inställa sig till ännu ett pass. Skillnaden var bara att det inte var tystnad och en kopp te som väntade där hemma, utan en ständigt förorättad kvinna i kjol som kallade sig svärmor, samt en make vars missnöje sedan länge verkade vara inskrivet i hans identitetshandlingar, prydligt placerat mellan efternamn och adress.
Telefonen började ringa precis när hon svängde in mot huset, nästan som om den följt en tidtabell.
Hon såg namnet på skärmen och drog efter andan.
— Naturligtvis… Maria. Missmodets egen väckarklocka.
— Anna, god kväll, det är jag, sade svärmodern. Rösten lät hes och sliten, som om hon ägnat halva dagen åt att rosta solrosfrön över öppen eld. Du har väl inte glömt att jag fyller år i morgon?
— Nej, det har jag inte, svarade Anna jämnt. Grattis i förskott.
— Så bra. Erik och jag pratade, och vi tänkte att det vore mycket smidigare att ta emot gästerna hos er. Ni har ju gott om plats, och det är så hemtrevligt där.
Anna stannade mitt på trottoaren. Snön knarrade under stövlarna, nästan som om den instämde i hennes tysta protest.
— Spelar det ingen roll att jag arbetar till åtta i morgon kväll?
— Men du är ju värdinnan! Du hinner ordna allt lite snabbt. Gästlistan har vi redan gjort.
Anna bet ihop. Hon ville säga: ”Jaså, och inköpslistan har ni säkert också skrivit åt mig?” Men orden svaldes innan de hann lämna munnen. I stället svarade hon kyligt:
— Maria, det blir inget firande hemma hos mig i morgon. Ni får ha det hos er.
På andra sidan luren bredde en tung, dallrande tystnad ut sig. En sådan tystnad som inte betyder samtycke, utan att personen letar efter formuleringar som ska träffa hårdare.
— Anna, du har blivit förändrad. En kvinna borde bli glad när hela familjen samlas runt samma bord. Men du talar bara om ditt arbete och det där företaget hela tiden…
— Den dag mitt företag börjar försörja er ska jag fundera på saken, sade Anna och avslutade samtalet.
Snöflingor fastnade i håret på henne, och humöret föll lika snabbt som saldot på kortet efter att alla räkningar dragits.
När hon kom hem stod Erik redan och väntade. Han såg ut som en domare som hade fällt utslaget långt innan rättegången ens börjat.
— Mamma säger att du var otrevlig mot henne, började han, innan Anna ens hunnit ta av sig stövlarna.
— Nej. Jag sa bara nej. Det är inte samma sak.
— Men hon fyller ju jämnt! Du kunde väl ha visat lite hänsyn.
— Huset är mitt, sade Anna lugnt.
Erik frustade till, ungefär som en vattenkokare på väg att koka över.
— Nu börjar du med det där igen…
— Det började den dag ni bestämde er för att mitt hem var en serveringslokal.
Han tog ett steg fram och ställde sig i vägen för henne.
— Varför måste du krångla till allting? Det hade varit mycket enklare att bara gå med på det.
— Självklart är det enklare, svarade Anna. Särskilt för dem som varken behöver förbereda något eller betala.