Anna gled förbi honom utan att svara och slängde väskan på soffan. Hon orkade inte ens bli arg längre. Inombords fanns bara ett dovt, ihållande brus, som om något inom henne hade brunnit ut. Allt gick runt i samma spår: samma samtal, samma anklagelser, samma ”du förstår väl själv”. Och det enda hon verkligen förstod var att hennes hem för länge sedan hade slutat kännas som ett hem.
Nästa morgon hade hon knappt hunnit brygga kaffe förrän ytterdörren for upp. Ingen ringklocka. Ingen knackning.
I dörröppningen stod Maria, rustad som inför ett fälttåg, med en matkasse i handen och ett uttryck i ansiktet som om segern redan var vunnen.
— Anna, jag har köpt kyckling! Vi lagar den här hos dig, din ugn är mycket bättre.
Anna lyfte lugnt muggen mot läpparna.
— Går det inte att göra hemma hos er?
— Hos oss är det trångt. Här får alla plats ordentligt. Erik, säg något till henne!
Erik dök upp vid köksdörren med slipsen på sned och ett trött, uppgivet ansikte.
— Anna, mamma sa ju bara att…
— Erik, sade Anna och såg på honom med en blick så skarp att till och med katten gjorde den kloka bedömningen att försvinna in under sängen. Det blir inga gäster. Det har vi redan talat om.
Maria drog efter andan med en suck som var avsedd att höras ända ut i trapphuset.
— Så här är det alltid. Jag tänker på familjen, men du tänker bara på dig själv.
— Någon måste väl göra det också, svarade Anna lågt och tog en klunk kaffe.
När kvällen kom önskade hon sig bara en enda sak: tystnad. Men nere vid porten stod tre välklädda kvinnor med blombuketter och en tårtkartong.
— Vi ska till Maria! Hon firar! meddelade de glatt.
Anna gick uppför trapporna, och när hon öppnade sin egen dörr stannade hon tvärt.
Lägenheten surrade av röster. Skratt, doften av mousserande vin, skålar med sallad på bordet, Maria i ny klänning och Erik som fyllde glas som om han var värd på en mottagning.
— Har ni blivit fullständigt galna? ropade Anna.
Maria vände sig knappt om.
— Du kommer ju ändå hem sent, sade hon oberört. Så vi tänkte att vi lika gärna kunde samlas här.
Anna tog långsamt av sig kappan, ställde ner väskan och rätade på ryggen.
— Då går alla härifrån nu. Festen är slut.
— Vad håller du på med? väste Erik.
— Jag tar ut skräpet, sade Anna och kastade hans kavaj mot honom. Vi börjar med dig.
Maria blev kritvit i ansiktet.
— Anna, det där är rent oförskämt!
— Nej, svarade Anna. Det är ordning. Alla har ett eget hem. Ert är inte här.
Gästerna frös till. De såg på varandra, förstod plötsligt att skämten var över, och började hastigt samla ihop sina saker. Efter fem minuter slog dörren igen bakom den sista av dem.
Erik stod kvar i hallen, blek och alldeles rådvill.
— Du har blivit tokig, viskade han.
— Nej, Erik. Jag har bara tagit tillbaka mitt hem.
Hon hämtade hans resväska och ställde den framför honom.
— Packa. I kväll.
För första gången på mycket länge kändes luften i lägenheten lätt att andas.
Erik blev stående mitt i rummet och såg sig omkring som om han fortfarande hoppades att alltihop skulle visa sig vara en mardröm. Men väskan stod redan öppen, och sakerna började hamna i den en efter en: kläder, småsaker, de där föremålen som i åratal legat i skåp och lådor och svagt burit doften av ett liv som inte längre fanns. Anna packade utan brådska. Hon skrek inte, hon förebrådde honom ingenting. Hennes ansikte var lika stilla som när man kastar något som gått ut i datum: obehagligt, men nödvändigt.
Efter en timme hade allt tystnat. Resväskan var borta tillsammans med sin ägare, dörren hade stängts, och lägenheten sjönk äntligen in i en tystnad som kändes verklig.