Den var tjock och påtaglig, som om rummen äntligen fått andas ut. Katten kröp försiktigt fram under sängen, tassade fram till henne och satte sig bredvid, med en blick som nästan sade att den nu begrep vem som egentligen bestämde här hemma.
Anna tog fram ett glas, hällde upp en skvätt vin, sjönk ner i soffan och kände plötsligt något hon inte känt på många år: att bostaden var hennes. Utan främmande skuggor i hörnen, utan andras lukter i textilierna, utan det eviga: ”Hos oss brukar man inte göra så.”
En vecka passerade. Sju dagar av stillhet. Sju kvällar utan Eriks rop: ”Anna, var är mina strumpor?” och sju morgnar utan svärmors vaksamma viskningar om att kaffe minsann var skadligt i hennes ålder. Det var nästan löjligt fridfullt. Som ett litet paradis. Ändå visste Anna mycket väl att stormen inte var över; den hade bara dragit sig tillbaka för att samla kraft.
Och mycket riktigt. På söndagen, mitt under lunchtid, ringde det på dörren. Länge. Tungt. Som en olycksbådande kyrkklocka. Anna tittade ut genom titthålet och log kort. Där ute stod Erik, orakad och med en bukett nejlikor i handen. Nejlikor, av alla blommor. Sådana man inte direkt förknippade med försoning, utan snarare med motsatsen till fest.
”Hej”, sade han och såg ner i golvet. ”Kan vi prata?”
”Självklart”, svarade hon. ”Här ute.”
”Anna, vi behöver väl inte ställa till med en scen.”
”Erik, föreställningen tog slut i fredags. Cirkustältet är nedmonterat, artisterna har gått hem och clownerna likaså.”
Han tog ett steg in, som om han ville pröva var gränsen gick.
”Jag har tänkt”, började han. ”Kanske överreagerade vi båda två.”
”Båda?” Anna höjde ena ögonbrynet. ”Jag stod ut i sju år, och det kallar du överreaktion?”
Erik lade blommorna på en hylla, nästan som om han försökte markera revir.
”Mamma är orolig. Hon säger att du kanske går igenom någon sorts kris.”
”Min kris, Erik, bestod i att tålamodet tog slut. Och det var på tiden.”
Han nickade stelt och verkade inte veta vad han skulle göra av händerna.
”Så kanske jag… skulle kunna flytta tillbaka?”
”Nej.”
”Varför inte?”
”Därför att din resväska och din mamma redan har återförenats. Stör dem inte i lyckan.”
Några dagar senare dök Maria upp. Hon bar på en plastpåse med mandariner och hade ett ansikte som om hon blivit kallad till förhör.
”Anna, jag förstår förstås allt”, började hon. ”Arbete, trötthet, nerver… Men vi är ju ändå familj.”
”Vi var familj, Maria, ända tills du bestämde att mitt kök var ert semesterboende.”
Svärmodern började omsorgsfullt rada upp mandarinerna på bordet, som om citrusfrukter kunde fungera som ursäkt.
”Jag ville bara att Erik skulle ha det varmt och ombonat. Han är inte så praktiskt lagd.”
”Hur gammal är han nu igen? Påminn mig gärna.” Anna tog fram två muggar.
”Män är som barn. De behöver en kvinna som…”
”Som matar dem, städar efter dem och håller moralföreläsningar? Nej tack. Jag är färdig med den tjänsten.”
Maria himlade med ögonen.
”Du är alldeles för stolt. Man kan inte leva så, Anna. I livet måste man vara mjukare.”
”Och du är alldeles för övertygad om att hela livet ryms i ditt kök. Dit tänker jag inte återvända.”
Samma kväll ringde Karin, en släkting på Eriks sida, med en röst tung av världens alla sorger.
”Lilla Anna, kära du, hur kunde du göra så mot Erik?”
”Och det han gjorde mot mig var alltså helt i sin ordning?”
”Han är man. De har sina svagheter.”
”Det har jag också”, sade Anna. ”Till exempel tål jag inte att bli använd som dörrmatta.”
När samtalet var över gick Anna länge fram och tillbaka genom lägenheten.