Inombords kokade det i henne. Varför skulle hon över huvud taget behöva försvara sig för att hon ville skydda sitt hem och sin sinnesro?
På fredagen dök Erik upp igen. Inga blommor, inget leende. Han bara stod där, som om han hade blivit kallad till ett obligatoriskt möte.
”Jag har tänkt igenom allt”, sade han. ”Jag är beredd att mötas halvvägs.”
”Menar du att du bara kommer vid högtider? Och utan din mamma?”
”Tja… mamma skulle kunna komma ibland. Om vi har kommit överens om det i förväg.”
Anna gav ifrån sig ett kort, torrt skratt.
”Överenskommelser med er är som nyårslöften om att börja träna. Alla pratar om dem, ingen följer dem.”
Han tog ett steg närmare.
”Jag är faktiskt din man.”
”Du var.”
”Vänta nu. Vi är inte skilda än.”
”Det går att ordna.”
Hans mun blev till ett smalt streck.
”Är du verkligen beredd att slå sönder en familj bara för att mamma råkade komma in utan att ringa på några gånger?”
”Erik”, sade Anna långsamt, ”’några gånger’ är när någon av misstag äter upp sista kakan. När någon däremot under flera år beter sig som om hon bor hos dig, bestämmer över ditt kök och tar dina helger i beslag, då är det inte ett misstag. Det är en ockupation.”
När han hade gått satte sig Anna i tystnaden. Rädslan fanns kvar, men den handlade inte om framtiden. Den handlade om insikten om hur många år hon hade levt med skräcken för att såra någon annan. Och i allt detta eviga ”jag vill inte göra någon ledsen” hade hon tappat bort sig själv.
Nästa morgon visste hon med full klarhet: nu fick det vara nog. Det var slut.
I rättssalen luktade det papper, gammal linoleummatta och en trötthet som verkade ha satt sig i väggarna. Domaren, en kvinna med skarp blick men utmattade drag, ställde den första frågan:
”Anna, står du fast vid ansökan om skilsmässa och vid att ingen bodelning av lägenheten ska ske?”
”Ja. Lägenheten köptes innan äktenskapet. Alla handlingar finns hos mig.”
Maria piggnade genast till, som om hon bara hade väntat på sin replik.
”Men min son bodde ju där!”
”Han bodde där”, svarade Anna och nickade. ”Men att bo och att äga är två helt olika saker.”
Erik kunde inte heller hålla tyst.
”Men vi är ju en familj. Du lovade…”
”Jag lovade att respektera dig, inte att underkasta mig din mamma. Blanda inte ihop det, Erik.”
Domaren knackade lätt med pennan mot bordet.
”Jag ber er hålla känslorna utanför.”
Men Maria, som anade en öppning, lutade sig fram och fortsatte:
”Om man ser till det mänskliga, Anna, så vet du ju själv att lägenheten kom från din far. Sälj den. Hjälp oss att färdigställa huset…”
Anna såg på henne. Lugnt, trött, men utan minsta tvekan.
”Om man ser till det mänskliga, Maria, så brukar man inte räkna någon annans arv som sitt eget.”
Efter de orden blev det så stilla i salen att ljudet av någon som bläddrade i en akt hördes tydligt.
Beslutet dröjde inte länge: skilsmässa beviljad, ingen delning av lägenheten. Den tillhörde Anna. Punkt.
Ute i korridoren möttes de igen. Erik stod med blicken fäst vid golvet.
”Så det är så här det blir?”
”Ja, Erik. Det är precis så här.” Anna öppnade väskan och tog fram nycklarna. ”De här behöver du inte längre.”
Maria lyckades naturligtvis inte svälja sin sista kommentar.
”Anna, du kommer att ångra det här!”
”Kanske”, sade Anna och log svagt. ”Men i så fall åtminstone inte i mitt eget hem.”
På kvällen hällde hon åter upp ett glas vin åt sig. Katten hade krupit ihop intill henne, belåten på det där särskilda sättet den alltid blev när ordningen var återställd i lägenheten.
”Nå”, sade hon till den, ”det verkar som om vi får leva utan objudna gäster från och med nu.”
Och i den meningen fanns plötsligt inte ensamhet. Där hördes i stället början på något verkligt. Något nytt. Något stilla.
Något som var hennes.