Anna hade i praktiken skaffat lägenheten nästan helt på egen hand. Det var inte så att hon gick omkring och räknade varje krona för att kunna påminna någon om det senare; omständigheterna hade bara blivit sådana. Erik hade just bytt arbete då, lönen var fortfarande låg, och därför hamnade den största delen av kontantinsatsen hos henne. Ur sina egna besparingar lade Anna in 73 000 kronor — pengar hon sparat ihop under fyra års tid som senior redovisningsekonom på ett byggföretag. Erik bidrog med 8 000. Bolånet skrevs på dem båda, men månadsbetalningarna på 2 100 kronor var det i verkligheten hon som bar, eftersom hennes inkomst var stadig medan hans vissa månader knappt räckte till maten. På papperet ägde de bostaden tillsammans. Ändå visste Anna innerst inne att lägenheten var hennes. Inte av snikenhet. Det var bara så det låg till.
Margareta klev in i deras gemensamma liv så gott som direkt efter bröllopet. Eller rättare sagt: hon hade aldrig varit särskilt frånvarande dessförinnan heller. Skillnaden var bara att hennes närvaro tidigare enbart rört Erik, medan den nu även började angå Anna. Nycklarna till lägenheten hamnade hos svärmodern redan från början. Erik hade lämnat över dem innan de ens hunnit bo in sig, med förklaringen att det kunde vara bra att ha en reserv. Man visste ju aldrig. Tänk om ett rör sprang läck medan de båda var på jobbet.
— Mamma bor ju alldeles i närheten, sa han. Tio minuter till fots. Det är praktiskt.
Anna svarade inte den gången. Under den första tiden valde hon ofta tystnaden. Hon iakttog, försökte vänja sig, vägde sina ord och ville inte starta bråk där det kanske inte ens fanns något bråk att ta. Kanske var Margareta helt enkelt sådan: orolig, omsorgsfull, oförmögen att släppa taget om sin son. Sådant förekom. Anna bestämde sig för att stå ut ett tag.
Margaretas besök kom aldrig enligt något tydligt mönster. Ibland stod hon där halv åtta på morgonen, innan Anna ens hunnit tvätta ansiktet. Ibland dök hon upp mitt på dagen, när Anna satt hemma och arbetade. Andra gånger kom hon framåt kvällen. Ingen ringklocka, inget sms, ingen förvarning. Bara ljudet av låset som vreds om och sedan svärmoderns röst från hallen:
— Det är bara jag, bli inte rädda.
Anna blev rädd varje gång.
Margareta kom aldrig bara för att sitta en stund, dricka te och prata. Varje besök hade ett syfte, som om hon utförde en inspektion. Hon gick metodiskt genom rummen, öppnade köksskåp, granskade vad som fanns i kylskåpet och flyttade kastruller till den plats där hon ansåg att de borde stå. En gång kastade hon ett halvt kilo bovete eftersom hon fått för sig att grynen var gamla. Anna hade köpt dem tre dagar tidigare. Vid ett annat tillfälle hade alla handdukar från badrummet lagts in i ett helt annat skåp, bara för att Margareta tyckte att de passade bättre där.
Efter varje sådant intrång ringde Margareta till Erik. Anna hörde aldrig samtalen från början till slut, men hon förstod precis vad som sagts när hon såg makens min när han kom hem.
— Mamma säger att du inte torkade av spisen efter att du lagat mat.
— Mamma säger att det ligger saker slängda i badrummet igen.
— Mamma säger att du inte alls kan organisera ett hem.
Anna brukade se på honom och undra om han över huvud taget hörde sig själv. Förstod han vad han just stod och upprepade?
— Erik, sa hon en gång, medvetet lugnt, jag vill inte att din mamma kommer hit utan att höra av sig först. Det passar inte. Det känns obehagligt. Jag vill kunna vara hemma och känna mig trygg.
Erik drog en suck, med en min som om han tvingades förklara något självklart för ett barn.
— Anna, men det är ju mamma. Hon menar inget illa. Hon vill bara hjälpa till. Ha lite tålamod, så lugnar hon sig.
Men Margareta lugnade sig inte.
Ett år gick, och därefter ännu ett. Besöken blev inte färre. Kommentarerna tog inte slut. Anna lärde sig att hålla ansiktet stilla och rösten jämn; hon fräste inte ifrån, höjde inte tonen, gav inte Margareta den konflikt hon kanske väntade sig. Men inombords började något långsamt förskjutas. Varje morgon, när hon slog upp ögonen, höll hon andan ett ögonblick: skulle hon komma i dag eller inte? Och varje hemkomst började kännas som början på ännu en prövning.