Stegen mot den egna dörren blev långsammare än förr. Innan Anna satte nyckeln i låset brukade hon stanna till, lyssna, nästan känna efter i luften: var allt som hon lämnat det, eller hade någon återigen varit där inne?
Lägenheten, som borde ha varit hennes tryggaste plats, hade upphört att vara ett rum där hon kunde andas ut.
Vändpunkten kom en helt vanlig tisdag. Anna hade blivit kvar längre än planerat på jobbet och kom hem först vid åttatiden på kvällen. Redan när hon öppnade dörren förstod hon att något inte stämde. I köket satt Margareta — och mitt emot henne en man hon aldrig hade sett förut. Han var kanske trettiofem, hade en väska stående vid stolen och åt med en självklarhet som om han alltid hört hemma där.
Margareta såg inte det minsta besvärad ut.
— Det här är Lars, min systerson, förklarade hon lugnt. Han har ingenstans att ta vägen just nu, så jag sa att han kunde bo hos er några dagar. Det finns ju plats.
Anna blev stående i köksöppningen. Lars lyfte blicken, nickade kort, och fortsatte sedan äta.
— Margareta, sade Anna efter en stund, det här är vår lägenhet. Ni kan inte låta människor flytta in här utan att fråga oss först.
— Men snälla någon, viftade Margareta bort det. Det handlar om ett par dagar bara. Erik har inget emot det.
Senare samma kväll visade det sig att Erik faktiskt inte hade något emot det. Eller rättare sagt: han hade inte vetat om det i förväg, men när han fick höra det såg han inget särskilt märkligt i saken.
— Det är bara några dagar, Anna. Han har det svårt just nu.
— Erik, vi var inte hemma. Din mamma släppte in en främmande man i vår bostad utan att ens ringa oss. Tycker du verkligen att det är normalt?
— Lars är inte främmande. Han är släkt.
— För mig är han främmande.
Där tog samtalet slut, precis som så många gånger tidigare. Det gick inte framåt, det bara körde fast. Lars stannade i fyra dygn. Under hela den tiden rörde sig Anna genom rummen med känslan av att vara en tillfällig besökare i sitt eget hem.
Efteråt bad hon Margareta att lämna tillbaka nycklarna. Hon gjorde det sansat, utan höjd röst, utan anklagelser. Hon bad bara.
Margareta började skratta. Inte generat, inte nervöst, utan öppet och förbluffat, som om Anna hade sagt något fullständigt orimligt.
— Det här är min sons lägenhet, sade hon. Jag kommer hit när jag vill. Nycklarna behåller jag.
— Margareta, rent juridiskt är lägenheten vår gemensamma. Och jag ber er…
— Du ber inte om någonting, avbröt Margareta. Det fanns ingen vrede i rösten, bara den orubbliga säkerheten hos någon som aldrig ens föreställt sig att bli motsagd. Erik, säg åt henne.
Och Erik gjorde just det. Han sade att hans mamma hade rätt, att det alltid hade fungerat så, att Anna överreagerade på något som i grunden bara var omtanke.
Efter den kvällen slutade Anna försöka förklara. Det var uppenbart att ord inte betydde något här.
I stället väntade hon. Inte för att hon var svag, utan för att hon började förstå att vissa beslut måste fattas först när det inte längre finns något att diskutera.
Det ögonblicket kom en torsdag, lika vardaglig som alla andra. Anna hade tagit ut en ledig dag. Tröttheten hade samlats i kroppen, och hon längtade bara efter några timmar i tystnad hemma. Vid lunchtid hördes det välbekanta klicket från ytterdörrens lås. Hon satt i vardagsrummet med en kopp kaffe och en bok i knät. Sedan kom stegen i hallen. Därefter ljudet av en garderobsdörr som öppnades inne i sovrummet.
Anna reste sig och gick dit.
Margareta stod framför den öppna garderoben med en kappa i händerna. Den var ny, mörkblå, köpt av Anna två veckor tidigare och använd kanske tre gånger. Margareta höll upp den framför sig, vred galgen lite åt sidan och granskade kragen, som om hon redan höll på att bestämma hur den skulle sitta på henne.
— Margareta, sade Anna från dörren.
Svärmodern ryckte inte ens till. Hon vände sig bara om, helt obesvärat.
— Jaså, är du hemma. Det visste jag inte. Sedan nickade hon mot kappan. Det gör väl inget om jag tar den här? Jag behöver en, och du har ju så mycket kläder.
— Rör inte mina saker.
Anna såg på henne i några sekunder. Därefter vände hon sig om och gick ut ur rummet.
Margareta åkte därifrån en halvtimme senare. Kappan hängde kvar i garderoben. Men efter den dagen hade något inom Anna slutligen fallit på plats, skarpt och oåterkalleligt, utan någon möjlighet till omprövning.