Inga samtal skulle längre kunna rubba det. Erik skulle inte bli annorlunda. Margareta skulle inte självmant sätta stopp för sig själv.
Nästa morgon ringde Anna till en låsfirma.
Låssmeden kom strax före lunch. Han arbetade tyst och vant i ungefär trekvart. När han hade gått satt två nya lås i dörren, rejäla och dyra, sådana som inte gick att rycka upp med en gammal nyckel och lite envishet. Anna lät de nya nycklarna ligga en stund i handflatan. Två uppsättningar. Båda hennes. Sedan stoppade hon ner dem i väskan och drog igen dragkedjan.
Den dagen blev Erik sen på jobbet. Margareta dök upp vid halv sju. Anna såg henne genom titthålet. Hon var inte ensam. Bredvid henne stod Lars med armarna lite ut från kroppen och en min som om han hade kallats dit för att återställa ordningen.
Först hördes skrapet av en nyckel som fördes in i låset. Sedan tystnad. Ett nytt försök. Därefter Margaretas röst, först förvirrad, sedan allt skarpare:
— Vad i… Lars, titta här. Nyckeln går inte i.
Anna stod på hallens insida, precis bakom dörren, utan att röra sig.
— Anna! Margareta började banka med knogarna mot dörrbladet. — Öppna genast! Vad är det här för påhitt?
Anna vred om och öppnade.
Margareta stod på tröskeln med blossande fläckar över kinderna och nyckelknippan hårt pressad i näven.
— Har du bytt lås?! Utan att säga ett ord?! Hur vågar du över huvud taget?
— Jag vågar, svarade Anna.
Det kom lugnt, nästan tonlöst. Inte som ett utbrott. Inte som en triumf. Bara som ett konstaterande från någon som redan hade bestämt sig och inte längre tänkte backa.
— Förstår du vad du håller på med? Margareta tog ett steg framåt, men Anna stod kvar. — Det här är min sons lägenhet! Du har ingen rätt att göra så här!
— Det är min lägenhet också. Och i mitt hem kommer ingen längre in utan att jag har sagt ja.
Bakom Margareta lade Lars armarna i kors över bröstet.
— Släpp in oss, sade han med en röst som lät som om saken redan var avgjord. — Annars ringer jag polisen.
— Gör det, svarade Anna. — Berätta gärna för dem att ni försökte ta er in i någon annans bostad med nycklar som ingen har gett er rätt att använda.
Det fick Lars att tystna. Han kastade en snabb blick på Margareta. Hon började genast tala igen, högre nu, uppenbart med tanke på grannarna som säkert redan stod och lyssnade bakom sina egna dörrar. Hon pratade om att Anna försökte lägga beslag på lägenheten, om att en svärdotter drev bort familjen, om att Erik inte hade en aning om vad hans fru höll på med.
Erik kom efter ungefär tjugo minuter. Han hade uppenbarligen skyndat sig dit efter moderns samtal; kinderna var röda och jackan satt snett över axlarna.
— Anna, vad är det som händer? Han såg först på sin mamma och sedan på sin fru. — Varför har du bytt lås?
— För att det inte fanns något annat sätt för mig att kunna stänga dörren till mitt eget hem.
— Hon har blivit galen! sköt Margareta in. — Erik, säg åt henne! Hon ska lämna tillbaka nycklarna!
Erik gick in i lägenheten och stannade mitt i hallen. Anna betraktade honom. Och hon såg samma sak som hon hade sett i tre år: en man som kastades mellan två stränder och inte förmådde välja någon av dem.
— Mamma har rätt, sade han till slut. Det fanns något nästan skamset i hans röst, men Anna kunde inte längre avgöra om skammen gällde modern eller henne. — Du borde åtminstone ha sagt till innan. Ge tillbaka nycklarna, så pratar vi om det här ordentligt.
— Det finns ingenting mer att prata om, Erik.
— Anna.
— I tre år har jag pratat. I tre år har jag förklarat. Ingenting har förändrats.
Erik bet ihop käkarna. Ute i trapphuset fortsatte Margareta att säga något, men Anna lyssnade inte längre.
— Då ställer jag ett krav, sade Erik, och nu hårdnade hans röst. — Antingen lämnar du tillbaka nycklarna, eller också… jag vet inte vad som händer med vår familj efter det. Du förstår vad jag menar, eller hur?
Anna såg länge på honom. En gång i tiden hade kanske just en sådan mening fått henne att ge efter. Förr hade hon kanske börjat förklara sig, be om tid, försöka rädda det som redan gått sönder. Men nu såg hon bara mannen framför sig, mannen som i samma ögonblick tydligt hade visat vilken sida han stod på. Och den insikten gjorde nästa steg oväntat enkelt.