Det märkliga var att det kändes lättare än de tre åren av ovisshet som hade föregått stunden.
— Jag förstår, sade hon stilla. Gå till din mamma, Erik.
— Vad sa du?
— Jag menar det. Gå nu. Dina saker kan du hämta i morgon, när du har lugnat dig. Jag lägger nycklarna hos grannen.
Erik stirrade på henne som om han väntade på att hon skulle börja skratta, backa, säga att hon inte menade det. Men Anna gjorde inget av det.
— Du begriper inte vad du håller på med, sade han lågt.
— Jo, det gör jag. Alldeles utmärkt.
Ute i hallen hördes Margareta triumferande förkunna att hon alltid hade vetat att den där kvinnan varken hade hjärta eller förstånd. Lars mumlade något instämmande. Erik blev stående ännu en stund, men till slut tog han sin jacka och gick. Anna stängde dörren efter honom. Det nya låset klickade till med ett kort, tydligt ljud.
Sedan gick hon ut i köket, fyllde vattenkokaren och slog sig ner vid fönstret. Utanför glaset hade mörkret redan lagt sig.
Erik kom och hämtade sina tillhörigheter två dagar senare. Han dök upp på förmiddagen, medan Anna var på jobbet. Han tog med sig kläder, sin dator och några papper. Nycklarna lämnade han kvar, de nya som Anna hade lagt hos grannen. De låg på köksbordet tillsammans med en lapp där han skrev att han behövde tid att tänka. Anna läste raderna, vek ihop pappret och lade det i en låda.
Tid hade hon också. Och hon tänkte redan, men inte hetsigt och inte genom tårar. Det var ett annat slags tänkande nu, klart och nyktert, som om beslutet som så länge skjutits upp äntligen hade frigjort luft i rummet.
En vecka senare bokade hon tid hos en jurist. Inte för att hon hade bråttom, utan för att hon ville veta exakt vad som gällde. Juristen var en äldre kvinna med rak hållning och ett sätt att tala som inte lämnade plats för onödiga utvikningar. Anna berättade allt från början. Kvinnan lyssnade, gjorde några korta anteckningar och frågade sedan om det fanns handlingar som visade kontantinsatsen och betalningshistoriken för bolånet.
Det fanns det. Anna hade sparat allt: kontoutdrag, kvitton, avtal, bankintyg och betalningsbekräftelser. Fyra år av ekonomirutiner på byggföretaget hade inte varit förgäves.
Juristen gick igenom papperen, lyfte blicken och sade:
— Du har ett starkt underlag.
Därefter rörde sig allt framåt i sin egen takt. Långsamt, formellt, via tingsrätten, värderingar och de oundvikliga försöken från Eriks sida att få till en ”fredlig lösning” på villkor som i praktiken bara gynnade honom. Anna gick på mötena, lyssnade färdigt och svarade kort. En gång ringde Margareta och meddelade att Anna minsann skulle få ångra sig, och att karma var något mycket farligt. Anna sade att hon skulle notera synpunkten och avslutade samtalet artigt.
Målet pågick i tre månader. Anna lämnade in en komplett uppsättning handlingar: köpeavtal, intyg som visade var hennes privata besparingar kom ifrån, samt hela historiken över bolånebetalningarna. Av den framgick tydligt att merparten av inbetalningarna hade gjorts av henne. Erik försökte bestrida fördelningen av andelarna, men hans ombud kunde bara arbeta med det material som faktiskt fanns. Och det var inte mycket.
Tingsrättens beslut slog fast att två tredjedelar av lägenheten tillhörde Anna. Erik fick ekonomisk ersättning motsvarande det han faktiskt hade bidragit med. Margareta fick ingenting alls, av den enkla anledningen att hon aldrig hade haft någon rätt till lägenheten. Det var bara det att ingen tidigare hade besvärat sig med att påminna henne om det.
Anna fick beskedet en helt vanlig arbetsdag, under lunchrasten. Hon läste meddelandet från juristen, låste skärmen och åt upp sin soppa.
En månad efter att allt var avslutat och registrerat köpte hon en ny kruka till fikusen. Den var stor, i keramik, med varm terrakottafärg. Hon planterade om växten och ställde tillbaka den på samma plats vid fönstret. De första dagarna slokade den en aning, precis som växter gör efter att rötterna störts. Men sedan rätade den på sig och började sträcka sig mot ljuset.
På morgnarna stod Anna ofta där med kaffekoppen i handen och såg på den. Och hon tänkte att den nog hade behövt mer plats sedan länge. Det var bara ingen som hade planterat om den.