Anna hade i praktiken köpt lägenheten nästan helt på egen hand. Det var inte så att hon gick omkring och räknade varje krona för att bevisa något, men om man såg nyktert på saken var det precis så det hade blivit. När affären gjordes hade Erik nyligen bytt jobb, och hans lön räckte inte långt. Därför hamnade den största delen av kontantinsatsen på henne. Ur sina egna besparingar tog Anna 73 000 kronor, pengar hon lagt undan under fyra år medan hon arbetade som senior redovisningsekonom på ett byggföretag. Erik kunde bidra med 8 000 kronor. Bolånet stod visserligen på dem båda, men månadsbetalningarna på 2 100 kronor var det i verkligheten hon som bar upp. Hennes inkomst kom punktligt och var stadig, medan Erik vissa månader knappt hade pengar nog till mat. På papperet ägde de bostaden tillsammans. Inom sig hade Anna ändå alltid vetat hur det låg till: lägenheten var hennes. Inte av snålhet, inte av missunnsamhet, utan därför att det helt enkelt var sant.
Margareta klev in i deras gemensamma liv nästan omedelbart efter bröllopet. Eller rättare sagt, hon hade aldrig varit borta innan heller. Skillnaden var bara att hennes närvaro tidigare främst gällt Erik, medan den nu även började omfatta Anna. Svärmodern hade nycklar till lägenheten redan från början. Erik hade lämnat över dem före inflyttningsfesten, med förklaringen att det kunde vara bra att ha. Man visste ju aldrig. Tänk om ett rör skulle springa läck när de båda var på jobbet.
— Mamma bor ju så nära, sa han. Tio minuter till fots. Det är praktiskt.
Den gången svarade Anna inte. Under den första tiden teg hon ofta. Hon iakttog, försökte vänja sig, bet ihop och ville inte skapa bråk där det kanske inte fanns något att bråka om. Kanske var Margareta bara sådan som person: rastlös, omhändertagande, oförmögen att riktigt släppa taget om sin son. Sådant förekom ju. Anna bestämde sig för att stå ut ett tag.
Margareta dök upp vid alla möjliga tidpunkter. Ibland redan halv åtta på morgonen, innan Anna ens hunnit tvätta ansiktet. Ibland mitt på dagen, när Anna satt hemma och arbetade. Andra gånger kom hon framåt kvällen, utan att ringa först och utan minsta förvarning. Det klickade bara till i låset, och sedan hördes svärmoderns röst ute i hallen:
— Det är bara jag, bli inte rädda.
Anna blev rädd varenda gång.
Margareta kom aldrig bara för att slå sig ner en stund, dricka te och prata. Hennes besök hade alltid ett syfte, nästan som ett uppdrag. Hon gick systematiskt igenom bostaden, öppnade köksskåp, granskade vad som fanns i kylskåpet och flyttade kastruller till de platser där hon ansåg att de borde stå. En gång kastade hon ett halvt kilo bovete eftersom hon hade fått för sig att grynen var gamla. Anna hade köpt dem tre dagar tidigare. Vid ett annat tillfälle flyttade hon alla handdukar från badrummet till ett annat skåp, enbart för att hon tyckte att de låg mer korrekt där.
Efter varje sådant besök ringde Margareta till Erik. Anna hörde sällan samtalen från början till slut, men hon förstod innehållet när hon såg vilket ansiktsuttryck hennes man hade när han kom hem.
— Mamma säger att du inte torkade av spisen efter matlagningen.
— Mamma säger att det ligger saker slängda i badrummet igen.
— Mamma säger att du inte alls kan organisera ett hem.
Anna brukade se på honom och undra om han överhuvudtaget lyssnade på sig själv. Förstod han vad han just stod och sa?
— Erik, sa hon en gång, lugnt och behärskat, jag vill inte att din mamma kommer hit utan att ringa först. Det passar inte. Det känns obehagligt. Jag vill kunna vara hemma och känna mig trygg.
Erik suckade som om han tvingades förklara något självklart för ett barn.
— Anna, det är ju mamma. Hon menar inget illa. Hon vill bara hjälpa till. Ha lite tålamod, så lugnar hon sig.
Men Margareta lugnade sig inte.
Ett år gick, och sedan ännu ett. Besöken blev inte färre. Kommentarerna tystnade inte. Anna lärde sig att utåt reagera jämnt och kontrollerat: hon snäste inte tillbaka, höjde inte rösten och lät inte irritationen synas mer än nödvändigt. Men inom henne försköts något, långsamt och nästan omärkligt. Varje morgon när hon slog upp ögonen höll hon andan ett ögonblick och tänkte: kommer hon i dag eller låter hon bli? Varje gång Anna närmade sig hemmet efter arbetsdagen växte samma obehag i bröstet.