Vid ytterdörren sänkte hon nästan alltid farten och lyssnade efter minsta tecken: stod allt kvar som hon hade lämnat det, eller hade någon varit där igen?
Den egna lägenheten hade upphört att vara den plats där hon kunde slappna av och andas ut.
Vändpunkten kom en helt vanlig tisdag. Anna hade blivit kvar längre än planerat på jobbet och kom hem först vid åttatiden på kvällen. När hon klev in möttes hon av Margareta — och av en främmande man i trettiofemårsåldern, med en väska bredvid sig. Han satt vid köksbordet och åt med samma självklarhet som om han bodde där.
— Det här är Lars, min systerson, förklarade Margareta utan minsta förlägenhet. Han har ingenstans att ta vägen just nu, så jag sa att han kunde bo hos er några dagar. Det finns ju plats.
Anna blev stående i köksöppningen. Lars lyfte blicken, nickade kort åt henne och fortsatte sedan äta.
— Margareta, sa Anna efter en stunds tystnad, det här är vår lägenhet. Du kan inte låta någon flytta in här utan att fråga oss först.
— Men snälla nån, svarade svärmodern och viftade bort invändningen. Det gäller bara ett par dagar. Erik har inget emot det.
På kvällen visade det sig att Erik mycket riktigt inte hade något emot saken. Eller snarare: han hade inte vetat om något i förväg, men när han väl fick höra det tyckte han inte att det var något särskilt märkligt.
— Det handlar om några dagar, Anna. Han har det svårt just nu.
— Erik, vi var inte ens hemma. Din mamma släppte in en människa i vår lägenhet utan att ringa oss en enda gång. Tycker du verkligen att det är normalt?
— Lars är ingen främling. Han är släkt.
— För mig är han en främling.
Som så många gånger tidigare tog samtalet slut där. Det gick inte framåt, bara runt i samma trånga cirkel. Lars stannade i fyra dagar. Under hela den tiden rörde sig Anna genom rummen med den obehagliga känslan av att vara besökare i sitt eget hem.
När han hade åkt bad hon Margareta lämna tillbaka nycklarna. Hon gjorde det lugnt, utan att höja rösten och utan att starta ett bråk. Hon bad bara om det som borde ha varit självklart.
Margareta började skratta. Inte nervöst, inte generat, utan öppet och uppriktigt, som om Anna hade sagt något fullständigt befängt.
— Det här är min sons lägenhet, sa hon. Jag tänker komma hit när jag vill. Nycklarna behåller jag.
— Margareta, rent juridiskt tillhör lägenheten oss båda. Och jag ber dig att—
— Du ber inte om någonting, avbröt Margareta. Det fanns ingen ilska i hennes röst, bara den orubbliga säkerheten hos någon som inte ens föreställer sig att bli motsagd. Erik, säg åt henne.
Och Erik sa det. Att hans mamma hade rätt. Att det alltid hade varit så här. Att Anna tog illa vid sig av sådant som egentligen bara handlade om omtanke.
Efter den kvällen slutade Anna försöka förklara. Orden hade uppenbarligen ingen verkan i det här huset. De studsade bara mot väggarna och föll till golvet.
I stället började hon vänta. Inte för att hon var svag, utan för att hon hade förstått att något annat krävdes.
Det avgörande ögonblicket kom en torsdag som inte på något sätt skilde sig från andra torsdagar. Anna hade tagit ledigt från arbetet; tröttheten hade samlats i kroppen, och hon längtade bara efter några timmar av stillhet hemma. Strax efter lunch hördes ett klick i låset. Hon satt i vardagsrummet med en kopp kaffe och en bok i knät. Först kom stegen i hallen. Sedan det välbekanta ljudet av en garderobsdörr som öppnades inne i sovrummet.
Anna reste sig och gick dit.
Margareta stod framför den öppna garderoben med en kappa i händerna. Den var ny, mörkblå, köpt av Anna två veckor tidigare och använd kanske tre gånger. Svärmodern höll upp den framför sig, vred galgen lite åt ena hållet och sedan åt det andra, granskade kragen och tyget som om hon redan provade den i tankarna.
— Margareta, sa Anna från dörren.
Svärmodern ryckte inte ens till. Hon vände sig bara om, lugn som om hon hade blivit ertappad med något helt vardagligt.
— Jaha, du är hemma. Det visste jag inte. Sedan nickade hon mot kappan. Gör det något om jag tar den här? Jag behöver faktiskt en sådan, och du har ju hur mycket kläder som helst.
— Rör inte mina saker.
Anna stod kvar och såg på henne i flera sekunder. Sedan vände hon sig om och gick ut ur rummet.
Margareta åkte därifrån en halvtimme senare. Kappan hängde fortfarande kvar i garderoben. Men efter den dagen föll något på plats inom Anna, klart och definitivt, utan någon möjlighet att längre förhandla bort det.