Inga samtal skulle längre kunna vrida saken åt något annat håll. Erik skulle inte bli en annan människa. Margareta skulle inte av sig själv förstå var gränsen gick.
Morgonen därpå ringde Anna en låssmed.
Han kom strax före lunch och behövde inte ens en timme. När han hade packat ihop sina verktyg och gått satt två nya lås i ytterdörren, rejäla och dyra. Anna lät de blanka nycklarna vila i handflatan en stund. Två uppsättningar. Båda hennes. Sedan lade hon dem längst ner i väskan.
Den dagen blev Erik kvar längre än vanligt på jobbet. Margareta dök upp vid halv sju. Anna såg henne genom titthålet. Hon var inte ensam. Bredvid henne stod Lars, med armarna tungt hängande längs sidorna och en min som om han hade kallats in som förstärkning.
Nyckeln skrapade mot låset. Ett klick som inte blev något klick. Tystnad. Ett nytt försök. Sedan hördes Margaretas röst, först osäker, därefter allt skarpare:
— Vad i… Lars, ser du? Nyckeln går inte i.
Anna stod innanför dörren, stilla i hallen, och rörde inte en muskel.
— Anna! Margareta började banka med knogarna. — Öppna genast! Vad är det här för dumheter?
Då vred Anna om och öppnade.
Margareta stod på tröskeln med röda fläckar på kinderna och den gamla nyckelknippan hårt hoppressad i handen.
— Har du bytt lås? Utan att säga ett ord? Hur vågar du?
— Jag vågar, svarade Anna.
Det kom utan höjd röst, utan hetta. I det enda ordet fanns varken hämndlystnad eller triumf. Bara den låga, fasta tonen hos någon som redan hade bestämt sig och inte tänkte backa.
— Förstår du vad du håller på med? Margareta tog ett steg framåt, men Anna stod kvar. — Det här är min sons bostad! Du har ingen rätt att stänga mig ute!
— Det är också mitt hem. Och in i mitt hem kommer ingen längre utan att jag har sagt ja.
Bakom Margareta lade Lars armarna i kors över bröstet.
— Släpp in oss, sa han, som om saken redan var avgjord. — Annars ringer jag polisen.
— Gör det, sa Anna lugnt. — Berätta gärna att ni försökte ta er in i någon annans lägenhet med nycklar ni inte hade fått lov att använda.
Det fick Lars att tystna. Han kastade en blick på Margareta, och hon såg tillbaka på honom innan hon började om, nu betydligt högre. Rösten var avsedd för hela trapphuset, för de grannar som säkert redan stod bakom sina dörrar och lyssnade. Hon talade om att Anna höll på att lägga beslag på bostaden, om en svärdotter som trängde undan familjen, om att Erik inte hade en aning om vad hans fru höll på med.
Erik kom tjugo minuter senare, ditkallad av sin mor. Han var röd om kinderna och andades häftigt, som om han hade skyndat hela vägen från hållplatsen.
— Anna, vad händer? Han såg först på Margareta, sedan på henne. — Varför har du bytt lås?
— Därför att jag inte hade något annat sätt att stänga dörren till mitt eget hem.
— Hon har blivit fullständigt galen! sköt Margareta in från trapphuset. — Erik, säg åt henne! Hon ska ge tillbaka nycklarna!
Erik gick in i lägenheten och stannade mitt i hallen. Anna betraktade honom, och i hans ansikte såg hon samma sak som hon hade sett i tre år: en man som sprang mellan två stränder och ändå aldrig förmådde välja var han skulle stå.
Till slut sa han:
— Mamma har faktiskt rätt.
Det fanns något nästan skamset i hans röst, men Anna kunde inte längre avgöra vem skulden riktades mot. Mot modern. Mot henne. Mot honom själv.
— Du borde åtminstone ha sagt till innan, fortsatte han. — Ge tillbaka nycklarna, så pratar vi igenom det här ordentligt.
— Det finns inget mer att prata om, Erik.
— Anna.
— Jag har pratat i tre år. Jag har förklarat i tre år. Ingenting har förändrats.
Erik bet ihop käkarna. Ute i trapphuset fortsatte Margareta att säga något, men orden nådde inte längre fram till Anna.
— Då får jag ställa ett krav, sa Erik, och nu blev rösten hårdare. — Antingen lämnar du tillbaka nycklarna, eller också… jag vet inte vad som händer med oss efter det. Med vår familj. Förstår du vad jag menar?
Anna såg länge på honom. För flera år sedan hade en sådan mening kanske fått henne att vika undan. Då hade hon kanske blivit rädd för tystnaden efteråt, för hotet som låg under orden, för möjligheten att allt skulle gå sönder. Men nu såg hon bara mannen framför sig. En man som i samma stund tydligt hade visat var hans lojalitet låg.
Och den insikten skrämde henne inte längre.