Märkligt nog kändes det nästan enklare än de tre år av ovisshet hon hade levt i.
— Jag förstår, sade hon lugnt. Gå till din mamma, Erik.
— Va?
— Jag menar det. Gå. Dina saker kan du hämta i morgon, när du har lugnat ner dig. Jag lägger nycklarna hos grannen.
Erik stirrade på henne som om han väntade sig att hon när som helst skulle börja skratta, eller skaka på huvudet och säga att hon inte menat det. Men Anna skrattade inte. Hon tog inte tillbaka ett enda ord.
— Du fattar inte vad du håller på med, sade han lågt.
— Jo, det gör jag. Alldeles utmärkt.
Ute i hallen förkunnade Margareta med triumferande röst att hon minsann alltid hade vetat att den där kvinnan varken hade hjärta eller förstånd. Lars mumlade något instämmande. Erik blev stående en stund till, som om han fortfarande hoppades att någon annan skulle lösa situationen åt honom. Sedan ryckte han åt sig jackan och gick.
Anna stängde dörren efter honom. Det nya låset föll igen med ett torrt, tydligt klick.
Hon gick ut i köket, fyllde vattenkokaren och satte sig vid fönstret medan vattnet började sjuda. Utanför rutan hade kvällen redan hunnit bli mörk.
Erik hämtade sina tillhörigheter två dagar senare. Han kom på förmiddagen, när Anna var på jobbet. Han tog kläderna, datorn och några papper ur pärmen med personliga handlingar. Nycklarna lämnade han kvar, de nya som Anna hade lagt hos grannen åt honom. De låg på köksbordet när hon kom hem, bredvid en lapp där han hade skrivit att han behövde tid att tänka.
Anna läste orden, vek ihop pappret och lade det i en låda.
Tid hade hon också. Och hon tänkte redan. Inte hetsigt, inte gråtande, inte med den där gamla känslan av panik i bröstet. Tankarna kom klarare nu, med den nyktra stillhet som infinner sig när ett beslut man skjutit upp alldeles för länge till slut är fattat.
En vecka senare bokade hon tid hos en jurist. Inte för att hon ville hasta fram något, utan för att hon behövde veta hur allt faktiskt fungerade. Juristen visade sig vara en äldre kvinna med rak hållning, skarp blick och en vana att säga precis det som behövde sägas, utan utvikningar.
Anna berättade från början till slut. Juristen lyssnade, antecknade kort och frågade sedan om det fanns underlag för kontantinsatsen och en betalningshistorik för bolånet.
Det fanns det. Anna hade sparat allt. Kontoutdrag, kvitton, avtalet, bankintyg, amorteringsplaner och varje bekräftelse på inbetalningar. Fyra år med ekonomiadministration på ett byggföretag hade satt sina spår. Hon hade aldrig slängt papper bara för att de verkade oviktiga.
Juristen gick igenom handlingarna, blad för blad. Efter en stund lade hon ner pennan, såg upp och sade:
— Du har ett starkt läge.
Därefter rullade processen vidare i sin egen takt. Långsamt, formellt, genom domstol, värderingar och kompletteringar. Och förstås genom Eriks återkommande försök att ”komma överens” — vilket varje gång betydde att Anna skulle acceptera hans villkor och kalla det fred.
Hon gick på mötena. Hon satt där, lyssnade, svarade sakligt och kort. Hon höjde inte rösten. Hon förklarade sig inte mer än nödvändigt.
En gång ringde Margareta och meddelade att Anna en dag skulle ångra sig bittert, och att karma var något fruktansvärt. Anna tackade för synpunkten, sade att hon skulle lägga den på minnet och avslutade samtalet artigt.
Målet behandlades under tre månader. Anna lämnade in en fullständig dokumentation: köpehandlingar, intyg som visade var hennes privata besparingar kom ifrån, samt en detaljerad sammanställning över bolånebetalningarna. Av den framgick det tydligt att den största delen av insatserna och de löpande betalningarna hade kommit från henne.
Erik försökte bestrida fördelningen av andelarna, men hans advokat hade inte mycket att bygga på. Det fanns känslor, påståenden och hans mammas högljudda övertygelse. Men handlingarna sade något annat.
Domen fastställde att två tredjedelar av lägenheten tillhörde Anna. Erik tillerkändes ekonomisk ersättning motsvarande det han faktiskt hade bidragit med. Margareta fick ingenting, av det enkla skälet att hon aldrig hade haft någon rätt till bostaden över huvud taget. Det var bara så att ingen tidigare hade brytt sig om att påminna henne om det.
Anna fick beskedet en helt vanlig arbetsdag, under lunchrasten. Juristens meddelande kom medan hon satt med sin bricka framför sig. Hon läste det, låste mobilen och åt upp sin soppa innan hon gick tillbaka till skrivbordet.
En månad efter att allt var färdigregistrerat köpte hon en ny kruka till fikusen. Den var stor, tung, i terrakottafärgad keramik, och den såg nästan överdrivet rymlig ut när hon bar hem den.
Hon planterade om växten försiktigt och ställde tillbaka den vid samma fönster. De första dagarna slokade bladen lite, precis som de brukar göra efter en omplantering. Men sedan reste den sig. Stammen blev stadigare, bladen sträckte sig mot ljuset, och det gröna fick en djupare ton.
På morgnarna stod Anna ofta där med kaffekoppen i handen och såg på den.
Hon tänkte att den förmodligen hade behövt mer plats sedan länge.
Det var bara ingen som hade planterat om den.