– Dina förfäder var ett fattigt pack! sa Erik vid matbordet, inför sin mor, utan att ens sänka rösten. – Och ändå springer du omkring och vördar dina böcker och ditt ärvda silver. Du borde tacka mig för att jag försörjer dig, gamla människa.
Jag såg först på honom och sedan på Maria. Hon satt bredvid sin son, smålog och rättade till servetten i knät, som om samtalet inte handlade om min släkt utan om någon komisk historia om grannarna. På bordet stod mina föräldrars silverbricka. Intill låg min mobil. Och inne i arbetsrummet, bakom två dörrar, fanns kassaskåpet med pengarna som Erik tänkte hämta morgonen därpå till sitt nya projekt.
Åttahundrasextiotusen kronor. Kontant. I tre månader hade han försökt övertyga mig om att affären skulle gå om intet utan just den summan, medan pengarna skulle göra det möjligt för honom att ”få fart på omsättningen” och äntligen slippa vara beroende av mina konton. Den här kvällen skulle jag bara gå igenom pappren en sista gång, och på morgonen var det meningen att jag skulle öppna kassaskåpet.
– Erik, sa jag stilla, – du talar just nu om de människor som är orsaken till att du sitter i den här lägenheten och äter vid det här bordet.
– Där kom föreläsningen igen, fnös han. – Mamma, vad var det jag sa? Man behöver bara påminna henne om sanningen, så kliver hon genast upp i katedern.
Maria lutade sig en aning fram över bordet mot mig.
– Anna lilla, låtsas inte att du står över alla andra. Dina föräldrar var säkert bildade människor, det säger ingen emot. Men det är de levande som behöver pengar nu. Din man. Familjen. Och du låser in allt i kassaskåpet som om vi stod här och tiggde allmosor.
Jag kände igen den där tonen. Först kallades jag en klok kvinna. Sedan fick jag höra att en klok kvinna borde ge efter. Och till slut slutade det alltid med att jag betalade ännu ett ”tillfälligt glapp” i Eriks affärer, hans kontor, hans bil eller skulderna till leverantörer.
Erik var femtiotre. Jag var femtiotvå. Maria hade fyllt sjuttiofem. Vi var vuxna människor, fullt kapabla att förstå vad som tillhörde vem. Ändå hade de under de senaste åren vant sig så grundligt vid mina pengar att de börjat tala om dem som en gemensam familjekassa, där Erik var självskriven förvaltare och jag bara kvinnan som råkade kunna koden till kassaskåpet.
– Du öppnar kassaskåpet i morgon bitti, sa Erik nu, utan spår av skratt i rösten. – Jag ska vara på mötet klockan nio. Folk väntar på betalningen.
– Efter det du just sa?
– Vad har jag sagt? Han slog ut med händerna. – Att du ska sluta uppföra dig som någon ärftlig furstinna? Det är ju sant. Vad har du, förutom arvet? Böcker, gamla arkiv och vanan att se ner på alla andra.
Maria tog genast hans parti.
– Min son försöker bygga något, och du hakar upp dig på ord. En man kan tappa humöret när han bär ansvar.
Min blick föll på hans klocka. Den hade han köpt med mitt kort före ett möte med samarbetspartner, eftersom han ”måste se seriös ut”. Kostymen var också betald av mig. Kontoret där hans anställda fortfarande satt i våras hade hållits igång i två månader tack vare mina överföringar. Erik kallade det att stötta familjen. Inom mig hade jag allt oftare börjat kalla det att mata någon annans självgodhet.
– Ansvar börjar med att man riskerar sina egna pengar, sa jag.
Leendet försvann från Eriks ansikte.
– Börja inte. Pengarna i kassaskåpet är avsatta för projektet. Det där har vi redan pratat om.
– Vi pratade om ett låneavtal, en återbetalningsplan och säkerhet. Du vägrade skriva under.
– För att jag inte tänker låna pengar av min fru mot kvitto som om jag vore en främling.
– Men att förolämpa din frus familj inför din mor, det går bra som om du stod mig nära?
Han sköt häftigt undan tallriken.
– Anna, håll inte på och vrid på orden. I morgon öppnar du kassaskåpet, jag tar summan, betalar in mig i affären, och om en månad kan vi alla andas ut. Det ligger i ditt eget intresse att jag kommer på fötter.
Maria fyllde genast i:
– Självklart gör det det. Men hon sitter på sitt arv som en väktare. En kvinna ska hjälpa sin man, särskilt när mannen inte längre är någon pojke och behöver befästa sin ställning.
Då förstod jag att de härnäst skulle sätta press på mig tillsammans.