Nu handlade det inte längre om en vädjan. De uppträdde som om saken redan var avgjord och som om mitt motstånd bara var ett litet hinder som gick att sopa undan med höjda röster.
Jag sköt ut stolen och reste mig. Erik lyfte genast blicken.
– Vart ska du?
– Till arbetsrummet.
– Börja bara inte med någon föreställning, sa han vasst. Och kom inte dragande med dina pärmar. Jag sitter inte i något förhör.
– Nej, Erik. Förhöret har du redan klarat av. På ditt sätt.
Jag väntade inte på hans svar. I arbetsrummet stod det tunga kassaskåpet som pappa en gång hade låtit installera för viktiga papper. Efter arvet hade jag bytt lås till ett digitalt system, men under lång tid hade jag låtit Erik behålla känslan av att han, om det verkligen behövdes, kunde få tillgång till allt han bad om. Där inne låg handlingarna från notarien, äktenskapsförordet, kontoutdragen och ett kuvert där jag själv skrivit: ”E. Projekt. Endast efter undertecknat avtal.”
Den anteckningen hade jag gjort en vecka tidigare, efter att Erik för tredje gången vägrat skriva under låneavtalet. Då hade jag fortfarande försökt hitta en lösning som inte skulle spräcka allt mellan oss. Han påstod att jag förödmjukade honom genom min misstro. Jag svarade att 860 000 kronor utan ett enda papper inte var familjehjälp, utan ren dumhet. Varje gång slutade samtalet där.
Från matsalen hördes Marias röst, dämpad men tydlig:
– Hon blir stött nu, sedan kommer hon tillbaka. Det viktiga är att du inte ger efter. Sådana kvinnor förstår bara när man är bestämd.
Jag knappade in den gamla koden och öppnade skåpet. Pengarna låg kvar. Bredvid dem fanns den mapp jag hade samlat ihop i förväg, inte för att starta krig, utan för att kunna känna mig trygg: arvsbeviset, äktenskapsförordet, utdrag från kontona, kopior på betalningar jag gjort för Eriks kontor och vår meddelandeväxling där han bad om kontanter men vägrade skriva under några förpliktelser.
Sedan ändrade jag koden. Långsamt, utan att darra på handen, och kontrollerade siffrorna två gånger innan jag bekräftade. Kassaskåpet gav ifrån sig en kort signal, och på den lilla displayen dök meddelandet upp om att åtkomsten hade ändrats. Därefter öppnade jag bankappen och drog tillbaka Eriks rätt att få information om mitt konto. Rent formellt kunde han inte ta ut pengar utan mig, men han hade en vana att ringa bankens handläggare och tala i mitt namn med sådan självsäkerhet att jag i efterhand fick reda ut vad som faktiskt var mina instruktioner och vad som bara var hans egna ord.
Jag skrev direkt till min bankkontakt: alla åtgärder som på något sätt rörde Erik skulle bekräftas endast om jag själv var närvarande; jag hade inte utfärdat några fullmakter och hade inte gått i borgen för något; muntliga önskemål skulle betraktas som ogiltiga. Strax därefter skickade jag ett meddelande till min jurist och bad henne förbereda ett formellt besked om att finansieringen av Eriks projekt upphörde, samt gå igenom handlingarna inför en eventuell skilsmässa.
När jag kom tillbaka till matsalen stod Erik vid fönstret med mobilen i handen. Maria hade satt sig på min plats och lutade sig mot honom medan hon viskade något. Så fort hon fick syn på mig tystnade hon.
– Du får inga pengar till projektet i morgon, sa jag.
Erik vände sig långsamt om.
– Menar du allvar nu?
– Ja.
– Anna, jag har ett möte i morgon bitti. De människorna kommer inte att bry sig om dina känsloutbrott.
– Då får de lyssna på dina förklaringar.
– Pengarna ligger i kassaskåpet.
– Och utan mitt beslut kommer de att ligga kvar där.
Han gick förbi mig och in i arbetsrummet. Jag hindrade honom inte. Några sekunder senare hördes signalen för fel kod. Sedan en gång till. Efter tredje försöket låstes kassaskåpet automatiskt i femton minuter. När Erik kom tillbaka till matsalen fanns inte samma självsäkerhet kvar i hans ansikte.
– Vad har du gjort?
– Bytt kod.
Maria for upp från stolen.
– Förstår du vad du ställer till med? Min son kommer att svika folk i morgon!
– Han svek sig själv när han byggde en affär på pengar som inte tillhör honom.
Erik kom närmare. Han sänkte rösten, men den blev bara obehagligare av det.
– Ge mig koden. Nu. Sedan kan vi prata om vad jag sa vid bordet.
– Nej.
– Anna, tvinga mig inte.
Jag lade min mobil på bordet med skärmen uppåt. Inspelningen var redan i gång.
– Jag tvingar ingen. Jag dokumenterar det här.