– Samtalet handlar om mina pengar, i min lägenhet. Tar du ett enda steg till med den tonen, fortsätter vi bara prata när det finns vittnen närvarande.
Han fick syn på skärmen och stannade tvärt. Marias ansikte förändrades på ett ögonblick, som om hon inte nyss hade stått där och krävt att jag skulle öppna kassaskåpet.
– Anna, varför ska du spela in? Vi är ju familj. Erik tappade humöret, men han är din man. Du vet hur män kan vara, ibland säger de saker de inte menar.
– Han sa inte något ogenomtänkt. Han sa precis vad han menade.
Erik drog handen över ansiktet.
– Okej. Jag gick för långt. I morgon bitti öppnar du, så är saken ur världen. Just nu är du upprörd.
– I morgon bitti ska jag till en jurist.
– Tänker du verkligen förstöra vårt äktenskap på grund av ett samtal vid middagsbordet?
– Nej. Jag tänker låta bli att lämna över åttahundrasextio tusen kronor till en person som vägrar skriva under papper och som ser mitt arv som sin privata reservkassa.
Han öppnade munnen, men den vanliga frasen kom aldrig. I vanliga fall brukade hans ”vi är en familj” få mig att börja försvara mig, förklara varför jag blev sårad, varför jag var rädd, varför vi behövde tänka efter. Den här gången förklarade jag ingenting. Allt som behövde göras före samtalet var redan gjort.
Natten blev orolig. Erik vandrade runt i lägenheten, ringde samtal efter samtal, lovade någon att skjuta upp ett möte, pratade om förseningar och om familjeskäl. Maria försökte flera gånger komma in till mig, men genom dörren svarade jag att jag skulle prata på morgonen, och då endast om det praktiska. Hon stod kvar i hallen en stund, suckade tillräckligt högt för att jag skulle höra det och gick sedan tillbaka till sin son.
Nästa morgon stod Erik i grå kostym med portföljen i handen, som om själva portföljen skulle kunna övertala mig att öppna kassaskåpet.
– Anna, jag har inte tid att uppfostra dig nu. Öppna.
– Nej.
– Jag bad om ursäkt i går.
– Du bad inte om ursäkt. Du föreslog att jag skulle glömma allt.
Maria kom ut ur gästrummet fullt påklädd, med handväskan över axeln. Tydligen hade hon tänkt följa med honom och bevaka situationen ända in i det sista.
– Anna, dra inte skam över familjen. När en man hamnar i ett svårt läge hjälper man honom upp, man trycker inte ner honom ännu mer.
– Erik är femtiotre år. Han har själv ingått sina överenskommelser, själv lovat betalning och själv vägrat skriva ett avtal med mig.
– Du räknar på allt, sa hon irriterat. Det är därför det är så svårt med dig.
– Och just därför har jag fortfarande min lägenhet, mina papper och mina pengar kvar.
Erik slog ett nummer och satte på högtalaren. Han ville att jag skulle höra hur allvarligt allt höll på att falla sönder.
– Jag kommer senare, sa han. Betalningen dröjer. Nej, beloppet är detsamma, åttahundrasextio. Det blir ingen borgen från min fru.
Efter en kort tystnad svarade rösten i andra änden att mötet ställdes in utan betalning och säkerhet, och att den äldre skulden skulle tas upp separat. Erik avslutade samtalet och stod några sekunder med blicken fäst vid telefonen. Sedan ringde han ett annat nummer, den här gången utan högtalare, men han talade ändå så pass högt att jag förstod innebörden: det fanns nästan inga tillgångar kvar, lokalen var pantsatt, bilen var leasad, omsättningen låg på noll och de skulle behöva diskutera en ansökan om betalningsoförmåga.
Han vände sig mot mig som om han fortfarande väntade på att jag skulle bli rädd.
– Så där. Nöjd nu? På grund av dig måste jag gå till jurister för skulderna.
– Du går dit på grund av dina skulder. Jag valde bara att inte betala dem med mitt arv.
– Vi har varit tillsammans i sjutton år.
– Det var därför jag väntade på ett avtal. Inte skrik, inte press, inte förolämpningar. Ett vanligt, korrekt dokument.
Han vände bort blicken. Maria slog sig ner ytterst på en stol, inte alls lika högljudd som kvällen före. Hennes självsäkerhet hade vilat på en enkel föreställning: Anna skulle bli ledsen, kanske protestera en stund, men till slut ändå öppna kassaskåpet. När det inte hände fanns det nästan inget kvar för henne att säga.
Samma dag åkte jag till juristen. Jag tog med kopior av äktenskapsförordet, arvsdokumenten, utdrag över Eriks betalningar och inspelningen från samtalet. Juristen bläddrade lugnt igenom handlingarna och konstaterade att min position när det gällde mina enskilda tillgångar var stark: jag stod varken som medlåntagare eller borgensman.