– För över 60 000 kronor till mamma i dag. Inga invändningar, Anna. Du är min fru, inte någon främmande människa.
Erik stod mitt på köksgolvet i en nystruken skjorta och höll mobilen i handen som om diskussionen redan var avgjord. På skärmen lyste ett meddelande från Margareta: ”Min son, dra inte ut på det. Jag skäms inför folk.”
Anna satte långsamt ned koppen på bordet.
– Inför vilka folk?
– Inför vanliga människor, svarade han kort. – Mamma har redan gjort upp med hantverkare. Hennes gamla lägenhet håller på att falla isär, och du sitter och vaktar dina besparingar som om de vore en skattkista.
– Det är pengar jag fick efter pappa.
– Och vad spelar det för roll? Erik fnös. – Vi är en familj. Då är problemen också gemensamma. Eller är du bara en god hustru när det låter fint?
Anna såg på honom utan att genast säga något. Hon var fyrtiotvå. Erik fyrtiofyra. De hade varit gifta i elva år, och under den tiden hade hon lärt sig känna igen varje nyans i hans missnöje: när ilskan var hans egen, när han bara upprepade sin mors ord och när han försökte pressa henne tills hon gav med sig.
Den här gången var det inte bara han som talade.
Bakom honom stod Margareta. Liten till växten, välvårdad, med silvergrå frisyr och den där ständiga blicken på sin svärdotter – som om Anna var någon anställd som fick stanna av ren välvilja.
– Lilla Anna, drog svärmodern ut på orden, varför ska du krångla så? Jag ber ju inte om någon förmögenhet. Bara 60 000 kronor. Erik betalar tillbaka till dig sedan.
– När då?
– När han kan.
– Skriver ni ett skuldebrev?
Erik vred tvärt på huvudet.
– Menar du allvar nu?
– Ja.
– Ska min mamma skriva skuldebrev till dig? Min mans egen mor?
Margareta gav ifrån sig en låg, sårad suck och lade handen mot bröstet. Inte av smärta. Inte av svaghet. Bara effektfullt. Hon hade alltid haft en särskild begåvning för att få Anna att framstå som den skyldiga.
– Låt det vara, Erik, sade hon stilla. – Jag visste ju att det skulle bli så här. Främmande blod förblir främmande blod.
Anna svarade inte. Hon tog upp sin telefon, öppnade bankappen och såg summan på skärmen. 60 000 kronor låg på ett separat konto. Strax före sin död hade hennes far sagt kort: ”Lägg inte allt i den gemensamma grytan. Behåll något som är bara ditt.” Då hade hon blivit sårad. Nu förstod hon att han helt enkelt hade sett människor klarare än hon.
– Jag för över pengarna, sade hon.
Erik slappnade genast av i axlarna.
– Där ser du. Du kan ju bete dig rimligt.
– Jag måste bara gå in i sovrummet först. Gränsen för överföringen behöver godkännas.
– Gör det snabbt. Mamma går bara över till grannen en minut, sedan åker vi hem till henne tillsammans.
Margareta knep ihop läpparna.
– Ingrid väntar på mig nere vid porten. Jag lovade att lämna nycklarna till förrådet.
Anna gick ut i hallen. Dörren till sovrummet stod på glänt. Hon satte sig på sängkanten, men gjorde ingen överföring. Fingrarna svävade stilla ovanför skärmen. Ute i köket hördes hur Erik tyst hällde upp te åt sin mor. En stund senare slog ytterdörren igen.
Svärmodern hade gått ut.
Anna tänkte stänga bankappen när Margaretas röst plötsligt nådde henne genom det halvöppna fönstret. Köksfönstren vette mot gården, och bänken vid porten stod precis nedanför.
– Nå? frågade grannkvinnan. – Ger hon pengarna?
– Vart skulle hon ta vägen? Margareta skrattade lågt. – Erik trycker till henne tills hon mjuknar. Hon är vek, vår Anna. Går alltid omkring och känner sig skyldig.
– Och om hon vill ha tillbaka dem?
– Då får hon väl vilja det. Hon för över själv, utan något avtal. Sedan säger jag att det var en gåva. Lite hjälp till en gammal kvinna. Ingen skuld alls.
Anna satt orörlig.
– Men blir det verkligen någon renovering? undrade Ingrid.
– Vilken renovering? Svärmodern fnissade dämpat. – Jag har lovat Sara pengar till kontantinsatsen. Flickan ska ju gifta sig, hon behöver dem mer. Den där andra kan vara glad att Erik fortfarande bor med henne. En svärdotter utan barn, inget särskilt utseende och en helt vanlig lön. En inneboende med stolthet, det är vad hon är.
– Vet Erik om det?
– Erik vet det viktigaste: mamma ger inga dåliga råd. Jag har sagt till honom att det är dags att sätta Anna på plats. Lämnar hon ifrån sig pengarna blir hon foglig. Vägrar hon, då är hon ingen familj.
Orden föll jämnt och lugnt. De slog inte. De brände inte. De drog bara bort en gammal hinna från hennes ögon.
Anna stängde bankappen. Därefter öppnade hon anteckningarna och skrev en enda rad: ”60 000 kronor ska inte föras över.”
I köket gick Erik redan fram och tillbaka. Den dyra klockan blänkte vid hans ansikte. Han viftade alltid med handen när han ville se ut som om han ägde hela situationen.
– Hur går det där inne? ropade han.
Anna kom tillbaka.
– Det blir ingen överföring.
Först verkade han inte ens förstå orden.
– Vad menar du med att det inte blir?
– Jag menar att jag inte tänker skicka pengar till din mamma.
– Ska du börja igen nu?
– Nej. Jag är faktiskt färdig.
Erik tog ett steg mot henne.
– Anna, spela inte spel. Mamma väntar.
– Jag hörde hennes samtal med Ingrid.
Under en sekund kändes köket som om väggarna hade dragit sig närmare. Erik blinkade till. Sedan drog han på munnen.