– Och vad var det du påstår att du hörde? Gamla tanter säger så mycket strunt när de står och pratar.
– Att det inte blir någon renovering. Att pengarna ska gå till Sara. Att ingen någonsin tänkt skriva något skuldebrev. Och att jag är en inneboende snyltare.
– Hon kan ha sagt det i affekt.
– Märkligt. Hon lät ovanligt lugn för att vara i affekt.
Erik slängde ifrån sig mobilen på bordet.
– Jaså, är det så här det ska vara nu? På grund av några meningar tänker du vända min mamma ryggen?
– Inte på grund av några meningar. På grund av sanningen.
– Du har blivit bortskämd, Anna. Du sitter här i min familj, bär mitt efternamn, lever under vårt tak, och ändå snålar du med 60 000 kronor när det gäller din mans egen mamma.
– Din mamma, Erik. Inte min.
Han skrattade till, kort och vasst.
– Där kom det. Äntligen visar du vem du egentligen är.
Ytterdörren öppnades. Margareta klev in med ett ansiktsuttryck som avslöjade att hon redan anat att planen hade spruckit.
– Erik, lilla vän?
– Hon tänker inte föra över pengarna.
Svärmodern tog långsamt av sig sjalen.
– Varför inte?
– För att jag hörde ert samtal nere vid porten.
Margareta vände blicken mot Anna. Inte rädd. Inte skamsen. Bara irriterad.
– Det är fult att tjuvlyssna.
– Det är fult att lura människor också.
– Jaså, nu har vi blivit så moraliska. Men i elva år gick det bra att leva bredvid min son? Då passade det att han drog lasset.
Anna såg snabbt på Erik.
– Visa henne betalningarna från de senaste åtta månaderna. Hyran, elen, maten, lånet på din bil, hennes mediciner när hon bad om hjälp.
– Börja inte med bokföring nu.
– Jo, det tänker jag göra. För ordet ”drog lasset” är väldigt generöst i det här sammanhanget.
Margareta ställde väskan på en stol.
– En hustru ska stötta sin man.
– Och en man ska ljuga tillsammans med sin mamma?
Erik slog handflatan i bordsskivan.
– Nu räcker det! Du gör överföringen nu, och sedan pratar vi inte mer om saken.
– Nej.
– Då packar du dina saker.
Margareta höjde hakan en aning. Hon väntade sig det vanliga: att Anna skulle sänka blicken, börja förklara sig, be dem lugna ner sig. Så hade det alltid blivit förut. Efter gräl. Efter förnedrande kommentarer vid familjemiddagar. Efter alla föreläsningar om ”kvinnlig klokhet”, som i Margaretas värld betydde att tiga och svälja.
Men Anna gick bara mot sovrummet.
Erik följde efter henne.
– Vart tror du att du ska?
– Packa.
Han stannade i dörröppningen.
– Menar du att du tänker gå?
– Det var du som föreslog det.
– Jag sa det för att skrämma dig!
– Då misslyckades du.
Från överskåpet tog Anna ner en grå resväska. Den var gammal, med ett handtag som nötts blankt av åren. En gång hade hon köpt den för nittio kronor inför sin första tjänsteresa. Erik hade alltid gjort sig lustig över den.
– Ska du åka iväg med det där skräpet? frågade han. – Passande symbolik, faktiskt.
– Den är praktisk. Den rymmer inte sådant man inte behöver.
Hon lade ner sina handlingar, några klänningar, datorn, den lilla asken med pappans klocka och mappen med kvitton. Inte den blå. Bara en vanlig kartongmapp med gummiband runt.
Erik stod tyst och såg på.
– Du kommer tillbaka i kväll.
– Nej.
– I morgon då.
– Nej.
– Anna, vem tror du behöver dig med dina principer?
Hon drog igen dragkedjan.
– Jag.
Margareta stod ute i hallen och betraktade henne uppifrån och ner, trots att hon själv var kortare.
– Har du blivit smart nu? Jaha. Kom bara inte krypande sedan. Erik är mjuk, men jag släpper inte in dig igen.
– Det kommer inte att behövas.
– Jaså, på det viset.
– Precis på det viset.
Anna gick ut ur lägenheten utan att slå igen dörren. I trapphuset luktade det målarfärg och gammalt damm. Vid hissen tog hon fram mobilen och ringde Maria, en vän från tiden då hon arbetade på syateljén.
– Maria, har du fortfarande rummet ledigt?
– Det har jag. Vad har hänt?
– Jag berättar sedan. Kan jag bo där ett par veckor?
– Kom.
– Jag betalar.
– Kom först.
Fyrtio minuter senare satt Anna vid Marias köksbord. Maria hällde upp hett te åt henne och sköt fram en tallrik med ost utan att ställa en enda fråga. Ingen medömkan, inga utfrågningar. Just det var bättre än alla tröstande ord.
– Sextio tusen? upprepade Maria när Anna hade berättat allt.
– Ja.
– Och du var nära att skicka dem?
– Appen var redan öppen.
Maria såg länge på henne.
– Din pappa höll dig i handen från andra sidan.
Anna tog av sig ringen och lade den intill koppen.
– Nej. Jag höll fast mig själv.
Nästa dag kom Eriks första meddelande: ”Sluta larva dig. Kom hem.”
En timme senare följde nästa: ”Mamma mår dåligt på grund av dig.”
Framåt kvällen skrev han igen: ”Du förstörde vår familj för pengars skull.”
Anna svarade inte. Hon åkte till arbetet, avslutade de brådskande beställningarna och gick efter lunch till banken. Där satte hon in de 60 000 kronorna på ett konto med spärr mot snabba uttag och stängde samtidigt av Eriks åtkomst till det gemensamma sparkontot, dit hon tidigare utan att tänka hade fört över delar av sin lön.
Sedan satte hon sig vid fönstret på ett litet kafé och öppnade mappen med kvitton.
Mönstret var enkelt att se. Och obehagligt.
Under de senaste månaderna hade Erik nästan inte bidragit till hushållets utgifter alls. Sin lön hade han skickat i omgångar till sin mamma.